top of page

Vem säger du att jag är?

Ibland vill jag bara stänga dörren om mig och dra mig undan från allt och alla. Men luften blir så unken när ingenting släpps in eller ut.

Just nu är det emellanåt tufft att leva innanför min hud. Det pågår saker både inom mig och utanför mig som utmanar mig till kropp, själ, sinne och hjärta. Därför blev jag extra glad och lättad när båda mina dagliga andaktsböcker denna morgon hjälpte mig att sätta ord på det jag upplever men inte alltid till fullo förstår (och därför hamnar jag i tvivel på mig själv och undrar om jag är knäpp).

Hela Stinissens text idag under rubriken "Genom mörker till ljus" förklarar mig, vem jag är och inte är. Bland annat skriver han såhär: "När du på allvar strävar efter att vara god och kärleksfull, då kommer det att avslöjas hur mycket ondska och kärlekslöshet som finns i dig. Ju mer du vinnlägger dig om att vara sann, desto mer visar sig din 'osanning'".

Jag kan vittna om sanningen i hans ord med mitt eget liv. Jag skulle kunna ge otaliga exempel hur Guds ljus synliggör mitt eget mörker. Senast ett från idag. Men jag avstår.


Inatt sov jag dåligt. Jag hade märkliga obehagliga drömmar. Det blev så jobbigt att jag kallade på den stora hunden Zumo och lät honom ligga bredvid mig så jag kunde komma till ro.

Det är inte så konstigt. Gårdagen tippade mig över stupet så jag föll rakt ner i den där bottenlösa tröttheten och där nere i orörligheten tvingades jag inse att min skada är permanent. Jag är ännu i en fas av accepterande. Det är en svårsmält sanning. Under alla år har jag tänkt, trott och hoppats på att jag skulle helt bli helt återställd. Jag vet ännu inte riktigt hur jag ska förhålla mig till denna förståelse av vem jag är nu och inte den jag en gång var. Och än mindre hur jag bygger ett liv på en sådan skör grund.


Ylva Eggehorn kommer också hon med tröst till mig idag i sin bok. Hon skriver om tyngpunktsförskjutningen, från jaget till Gud. Hur Guds inträde i våra liv kan vända upp och ned på hela tillvaron. "Om vi inte håller fast vid det som varit, kan våra händer öppnas för att ta emot visdom. Visdom är något annat än vuxenblivande. Det är att kunna förlora vad man vunnit, utan att förlora sig själv. Att bli djupt försonad med både det sköra och det starka, med glädjen och sorgen i tillvaron."


 Det är att kunna förlora vad man vunnit, utan att förlora sig själv.

Jag tror ingen människa vet hur mycket hon har sin identitet bunden i sina ägodelar, sin civilstatus, sin yrkesroll, sin ekonomi, de yttre gemenskaper hon tillhör, sin skönhet, styrka, hälsa och sin förmåga att prestera, förrän hon mister alltihop.


Jag förlorade allt det jag hade vunnit och det kändes som om jag i den långa processen också förlorade mig själv. Men under allt det yttre som jag inte fick behålla fann jag till slut ett inre Själv, en person, någon annans liv nedlagt i mig. Guds ande.


Vad jag nu noterar när jag tittar tillbaka på de senaste åren är hur snabb jag var att binda min identitet igen i det yttre när möjligheten gavs. I ett hem och i min prestation, i utgivandet och delandet. Jag är det jag förmår vara för, göra för och ge till andra, så har jag tänkt om mig själv.

Hemmet dit jag kallade människor till att mötas inför Guds ansikte blev "mitt hem". Kreativiteten Gud hade sått i min jord var "min kreativitet", inte Guds skaparkraft i mig. Men så stod jag där en dag helt oväntat utan ett eget hem igen och de relationer jag fann så värdefulla löstes upp, för de var bundna i att jag kallade och sammankallade. De existerade så länge jag hade en plats och något att erbjuda.

Och en tid senare fick jag i uppdrag att illustrera en bok åt en präst och snabbt insåg jag att kraften inte alls kommer från mig. Rakt igenom hela projektet har det känts som om jag haft bly i fötterna och händerna. Jag bär ännu den tyngden. Inte en enda tavla förmår jag måla. Till och med att teckna Sötnosen går vansinnigt trögt.


Vem säger du att jag är Gud, när jag inte längre är den jag alltid var?

Gud talar till mig i bilder. Eller så är det bara fantasier. Jag kan inte svära på att det är Gud, kanske är det ren inbillning. Men om det är Gud, då visade han mig en bild kring läggdags igår när jag kröp nära honom för att jag var både rädd, sorgsen och uppgiven. Jag tog mig till den där inre platsen i mig dit han bad mig gå när jag skrev den allra första boken där vi samtalade med varandra, för Guds skull.


– Snön ligger tätt på marken. Du sover i din säng. Utanför sovrummet viskar vinden. Den viskar ditt namn. Törnrosa. Vakna. Du har slumrat länge. Se våren som knoppat sig. Se ljuset. Led dig i ljuset. Led dig genom ögon som är fyllda av nyfikenhet. Öppna boken. Finns svar. Finns frågor. Finns svar. Tröttheten är borta. Tvivlen tvättade i vårsolens glans. Möt mig på ängen. Vandra vid vattnet. Gå längs stranden. Stig in i skogen borta vid skjulet på höger hand. Följ stigen. Skåda svaren i boken. Böckernas bok. Gör det nu.

(08-05-2009 Vettskrämd – känslorna ljuger aldrig)


Jag gick dit Gud sade åt mig att gå, då den 8 maj 2009. Jag fann skjulet, jag fann boken. I oktober samma år hände det något. Jesus kom. Han presenterade sig så här: "Jag är ljusets herre." Under tre månader utspelade sig Evangeliet på stranden i mitt inre, i bilder och liknelser som jag vid den tidpunkten förmådde ta emot och förstå.


Igårkväll gick jag dit, till den platsen i mig. Till skjulet. Till stranden. Då placerade Gud mig i min eka och satte sedan en motor på den. Jag såg hur jag provkörde den där motorbåten på havet. Tankarna gick till berättelsen i Bibeln när lärjungarna fiskat hela natten men inte fått någonting. (Johannesevangeliet 21). Jesus hade dött, återuppstått och sedan försvunnit igen. I sin vilsenhet återgick lärjungarna till sina gamla yrken, fiskare. Jag känner igen mig i det. När jag inte vet vad Gud vill med mitt liv då går jag tillbaka till den jag var innan Jesus kom in i mitt liv och försöker återuppta det arbete jag då gjorde.


Jag tror att Jesus kallar mig till att vara en människofiskare. I berättelsen får lärjungarna ingen fisk trots att de fiskat hela natten. Jesus står om morgonen på stranden, men de känner inte igen honom. Han ber dem kasta ut näten på höger sida. Och plötsligt har de fångat mer än de förmår dra upp. Då inser Petrus att det är Jesus som talar till dem från stranden.


Jag vet inte vad det betyder i mitt liv, att kasta ut nätet på höger sida. Jag vet bara att jag svarar samma sak som Petrus gör när Jesus lite senare frågar: "Älskar du mig mer än de andra gör?"

Jag älskar inte Jesus mer än ni andra gör, inte av egen kraft, men jag gör det för att Gud nedlagt en sådan lidelsfull kärlek i mig. Den var alltid ämnad åt Jesus, men rakt igenom hela mitt liv har jag fäst den kärleken i min familj och i mannen. Vem jag är när jag inte längre kastar ut det kärleksnät som Gud vävt åt mig på min vänstra sida, det vet jag inte. Jag får helt enkelt låta mig formas för det liv som ligger framför mig och släppa taget om det som nu är bakom mig.


Madame Ooh la la

Jag står där på den heliga plats inom mig dit Gud bad mig att gå 2009. Där Evangeliet sedan förkunnades för mig när Gud sände sin son Jesus in i min själ. På den platsen har jag suttit ned i alla de år då jag ledde meditationsgrupper. Det kan många människor vittna om, för det ledde till helande, försoning, upprättelse och befrielse för dem. Det var Andens förtjänst.


Vad det i en yttre handling innebär att stå upp på denna plats, det vet jag inte. Än mindre vad det är att få en utombordsmotor fäst på denna min enkla livplanka och sedan köra med Guds andekraft över havet. Vart Gud sänder mig vet jag inte. Hur jag förväntas tjäna vet jag inte. För Anden har ännu inte kommit över mig. Det strömmar inte av kreativitet inom mig. Mina händer och fötter känns blytunga. Utan den helige ande är livet både tungt och tomt.


Jag förstod igår att min skada är permanent. Jag kan inte fortsätta att vara den jag var förut, inte ens den bästa versionen av mig. Om jag vill leva och låta Gud leva genom mig då måste jag släppa de kärleksband jag haft till min familj och mannen sedan jag var barn. Jag behöver vara en mottagare nu så att Gud kan ge mig nya kärleksband som fungerar utifrån den begränsade människa jag är idag. Endast då har jag en framtid. Endast då kan jag finnas för min familj. Endast då.


Kram,


Marie Ek Lipanovska logga

10 visningar

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page