Jag skrev ett mejl till min chef igår, berättade för honom hur det står till med mig. Idag sov jag till klockan 11. Jag sitter och tittar ut på de sista bruna löven i eken som fladdrar i den regnblandade vinden.
Varje gång hundarna skäller rycker jag till. Tårar torkar långsamt i mina ögonvrår. Här inne på min blogg känner jag mig frisk, här kan jag distansera mig till allt jag bär och sådant livet är just nu. För det är jag tacksam, att skrivandet hjälper mig att bära vad kropp, själ och sinne finner alltför tungt. För en stund kan jag vila, medan jag sätter ord på tillvaron sådan den ser ut just för mig.
De är mina trofasta vänner, författarna som djupdyker i livets existens och låter mig veta att jag är inte ensam om att brottas med den mänskliga tillvaron.
"Att bygga ett eget rike med en kopp te, skrivmaskinen och nattradions musik när de andra somnat. Vad betyder det? Handen är svullen och armen stel efter dages slalomåkning. Jag tröstar mig här med mild jazzmusik och mitt skrivande, som är mitt liv. Det är som om jag hela tiden måste gå tillbaka till en källa i mig och hämta ny kraft att leva. När jag har gjort något heroiskt, som idag, behöver jag inte först och främst beröm, utan tröst. Är det så för alla som har vunnit en seger i något avseende? Eller gäller det bara den som har en spricka i sin grund?" (Ylva Eggehorn)
Jag brukar lyssna på fransk musik eller meditativa toner. Skrivmaskinen är min dator eller ett olinjerat block och min reservoarpenna. Ylvas tekopp är hos mig ett dricksglas med kaffe och havremjölk. Kan jag också bygga mig ett rike utifrån dessa enkla ting?
Jag har aldrig mött en människa som sagt till mig att det går att livnära sig på att skriva. Tvärtom, jag har fått veta att det är en omöjlighet. Att skriva är något man gör vid sidan om, det kan aldrig vara ett levebröd, (om man inte skriver deckare). Jag har kommit att tro som alla andra.
Men tänk om det måste gå, att det är den enda vägen framåt för mig, för att skrivandet är mitt liv. För att också jag "hela tiden måste gå tillbaka till en källa i mig och hämta ny kraft att leva." För att även jag behöver tröst, snarare än beröm, också när jag vunnit en seger. För att jag har en så djup och bred spricka i min grund. Och den enda gången den inte försvårar mitt liv är när jag sitter mitt i den och skriver ur min egen brustenhet.
Kanske står jag inför det som Ylva beskriver så här:
"Jag tänker på hängivenhet, och när jag hör den hos Bach och känner den i kamomillens doft börjar jag misstänka att hängivenhet inte behöver handla om vilsegångna känslor som letar efter nya fästen. Jag ser att det kan vara frukten av en serie förluster som till sist ställt en människa inför valet: älska det liv som blev ditt, med persona, skugga, krämpor och allt, eller gå under, ta hela din existens i famnen, säg ja till det bisarra, det fega, det groteska och det storslagna i den, hela drömmen och hela nederlaget, som om du svarade på ett frieri."
Älska det liv som blev ditt, eller gå under.
Ja, där är jag. Och jag behöver ett mirakel för att inte gå under. Alla mina försök att få min lilla pusseldel att passa in i livets stora pussel har misslyckats. Den sista veckan har det gått utför i en rasande hastighet där hjärntröttheten och ångesten varit svårast att hantera. Inte är det enkelt heller att känna känslorna av svek och skam. Jag känner att jag sviker mina arbetskamrater och att min frånvaro blir en extra belastning för dem alla. Jag skäms för att jag inte ens hade orken att ringa min chef utan skrev ett mejl. Det känns som om jag misslyckats ännu en gång med att stå på egna ben. Jag känner mig otillräcklig som människa och som om det är något fel på mig. Det är "bara" känslor, inte en sanning som definierar mig, men hela situationen gör mig ledsen och sorgsen. Hjärntröttheten är verklig. Svajjigheten, ljudkänsligheten, den djupa kroppsliga tröttheten, den minskade aptiteten, desorienteringen, yrseln och hjärtat som dunkar hårt. Det är verkligt. Det är inte tankemonster eller övergående känslor. Det är fysiska symptom som tar musten ur mig och som talar om för mig att jag måste tänka om för det går inte att leva som jag gör. Det gör mig sjuk.
"Lyckliga är ni när ni inte vill vara någon annan – varken mer eller mindre än ni är. I den stunden blir ni ägare till allt som inte kan köpas." (Matt 5:5 i bibelparafrasen The Message)
I den vanliga bibeln står det:"Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet."
Jag vill inte vara någon annan – varken mer eller mindre än den jag är. Kanske har det varit min omedvetna önskan förut, åt båda håll, att vara mer och att vara mindre för att få ingå i ett större sammanhang, en familj, en klass, ett fotbollslag, ett arbetslag, en församling, en stad, ett land och en global omvärld. Jag har aldrig lyckats, inte ens på tvåsamhetsnivå. Tillfälligt har det fungerat, men aldrig på sikt.
När jag sitter och skriver här på min blogg är det enda gången under en dag jag känner mig "normal", som om det absolut inte är något fel på mig. Här är jag den jag är – varken mer eller mindre. Oftast kan jag skriva även om jag är krasslig, ledsen, trött, ja också hjärntrött eftersom orden inte kommer ur hjärnan utan ur hjärtat. Här inne finns inga tider att passa, inga deadlines, inga krav på litterär höjd eller ekonomisk vinning. Här inne får livet ta sin tid. Jag kan när helst jag vill och behöver stanna upp i skrivandet för att bara betrakta de envisa löven på grenarna utanför köksfönstret. Eller lyssna på några av orden som Stacey Kent sjunger i bakgrunden. Jag kan sträcka på mig, gå och bort med glaset av kallt kaffe och ställa i diskhon, notera hur vekarna på ljusen glöder och be hundarna vara tysta. Här hämtar jag kraft att leva för här är jag närvarande med livet. Och jag noterar att ingen av träden drar upp sina rötter ur marken för att springa till bussen och åka till en annan plats för att stå där under en arbetsdag och vara trädlika. Istället låter de regnet falla över dem så att dropparna kan få hänga på deras grenar en stund. Och de ser alla ut att trivas och må bra, träden, de torra löven, regndropparna, fåglarna som emellanåt slår sig ned, ekollonen med sina stiliga skyddshjälmar och knopparna man kan ana om man tittar riktigt noga. Träden ser inte ut att frysa trots att de är nakna. De verkar inte utmattade, bara vilande i sig själv. De verkar inte jäktade och längtade efter våren. De verkar obekymrade över hur de ska uppfattas av varandra och andra livsformer. Jag får lust att gå och ut och krama ett av träden och säga: "Visa mig hur du gör."
Nu känner jag av tröttheten i både hjärta och hjärna. Dags att sluta skriva. Få något i magen och ta på regnkläder för att gå i stillheten i naturen en stund. Bli tröstad.
Kram,

Comments