Vem är hon?

"Jag ser min spegelbild i vattnet och tänker: Vem är hon?"*

Det är 15 år sedan jag såg min spegelbild och tänkte: Vem är hon? Jag visste inte då att det var inledningen till ett långt och smärtsamt avslöjande av min person. Jag hade vid tillfället brutit upp från den partner jag trodde var min själsfrände och livskamrat. För honom hade jag visat sidor jag förut hade behållit för mig själv. Min längtan efter närhet. Min sårbarhet. Min tro. Det var ett passionerat intimt förhållande som aldrig riktigt förmådde övergå till en djup och bärande kärlek. Det tog mig hårt.

Jag kom till insikt vid denna tidpunkt om att jag bar mycket skam. Någonstans bland alla mina alster finns ett häfte där jag skriver och tecknar fram skammen jag möter i mig själv.

En dag får jag se mitt inre barn och blir förtvivlad. Det ser ut som om någon piskat henne blodig. Hennes rygg är helt sönderfläkt. Då ropar jag till Gud om hjälp. Jag överlåter henne för jag inser att detta övergår min egen förmåga. Om jag vill hela barnet inom mig och läka mina barndomssår, då måste Gud ingripa.

Det dröjer inte länge förrän det djupa medberoendet till min familj ger sig tillkänna. Den julen förändrar alla framtida jular när jag går i en riktning som leder bort från dem, men hem till mig själv. En mycket smärtsam upplevelse. Jag möter en känsla av ensamhet jag aldrig mött förut.

Jag söker hjälp från samhället för jag vill komma tillrätta med "det vuxna barnet uppväxt med en alkoholiserad pappa". Men får ingen hjälp. Samtidigt läcker jag ekonomiskt. Det går ut mer än det kommer in. Allt sker i princip på samma gång. Det blir mig övermäktigt. Jag fokuserar mina krafter på det enda jag kan göra. Att ta hand om mina barn och arbetet med kvinnorna. Resten får rasa samman. Och det gör det.

Jag har börjat om flera gånger i mitt liv, men när jag tittar tillbaka ser jag att det är att den gamla människan jag var, med allt och alla hon bar på, som rasar samman här. Detta är början på en grundlig förvandling. Kärnan i mig behöver helas. Barnet. Och Gud är den som bär mig genom processen. Jag känner änglars närvaro. Guds ande är påtaglig både i mitt liv och mitt arbete med kvinnorna. Det är en mycket utmanande period, men jag har stor tillit.

Några år senare ser jag åter min spegelbild och tänker: Vem är hon? Då är det inte längre barnet jag möter, utan kvinnan. Det är inte kärnan som ska helas, det är köttet. Och det känns i hela kroppen.

Jag har slagit i botten och kan inte förlora mer. Det gör ont, men samtidigt är det en befrielse. Jag kan inte mista mer för jag har bokstavligt talat förlorat allt. Ett stort hål befinner jag mig i och nu börjar resan upp ur det. Jag lever en dag i taget. Ofta en timme i taget. Vad jag inte ser är att barnets djupa naturliga längtan efter samhörighet har en stark inverkan på mina val och att hon samtidigt som hon hjälper mig att bygga kött på kärnan så driver hon mig bort från mig själv. Jag blev varse detta nyligen. Jag insåg att i umgänget med min familj, på min arbetsplats och i relation till mannen jag skrivit brev till så ser jag tydligt den gamla människan jag var, men som jag inte känner mig bekväm med längre. Jag blir till någon jag inte är, men en gång var. Jag märker det i hur jag tänker och talar, hur jag agerar. Jag vill inte döma mig själv för att den gamla människan så enkelt följer med in i det nya livet. Men jag vill avstå den gamla till fördel för den nya människan. För att kunna vara den nya också i de gamla sammanhangen. En fjäril kan inte leva som larv. De tankar och den kunskap som en larv behöver för att leva på marken är inte till mycket nytta för en fjäril som lever sitt liv i luften. Jag minns gärna varifrån jag kom för att kunna ha förståelse för andra som lever där och genomgår sin förvandling. Men jag kan inte vara någon jag inte är.

Vem är jag? Detta är jag: Min kärna ett är vi. Det har jag vetat länge. Jag är inte ett jag. Jag är ett vi. Det är ett faktum jag inte kan förneka. Mitt vi består av olika delar; ett barn, en kvinna, en moder och en människa. Mitt vi består av en kropp, en själ, ett hjärta och ett sinne. Mitt vi består av ett nu, ett då, ett evigt och ett förgängligt. Mitt vi består av min personlighet, Gud, Jesus och Anden.

Jag är ständigt i förändring. När jag föddes var jag bara drygt en halvmeter lång. Sedan växte jag upp och blev 1,68. Nu lär jag väl krympa igen. Ändå är det samma kropp, men en kropp i ständig förändring. Detsamma gäller mitt inre, min själ, mitt hjärta och mitt sinne. Samma, men ändå inte likadan, utan alltid i förändring. Också min tro är sådan. Samma Gud, samma Jesus, samma Ande, men också den i ständig förändring. Jag tror jag äntligen kan omfamna allt detta föränderliga och lära mig hur jag ska navigera i det.

Glad midsommar!

Nu ska jag förbereda maten för mig och några i min familj som kommer om ett par timmar.

Kram,

*Maria från Magdala av Charlotte Frycklund.