Milda vindar, det uppskattar jag

Jag drar mig bort från solen om dagen. Söker skugga. Det är först nu om kvällen när strålarna är lite mildare som jag tar plats på balkongen. Jag tycker om sorlet när människors röster blandas med fåglarnas kvitter och måsarnas skri. Det finns en stor gemenskap här mellan de boende. Det sträcker sig också över gränserna för de olika gårdarna. Igår kväll stod långbordet dukat på min innergård inför midsommarfirandet, nu känner jag doften att grillat från granngården. Det är fritt fram att ta med sig sin mat och slå sig ned. Jag tycker om den kontinentala stämningen här.

Det var hett igår. Jag fick duscha efter dansen runt midsommarstången nere på Strandhem. Maten jag lagade blev väldigt god och så vann jag kvällens omgång av Trivial Pursuit, familjeversionen ska tilläggas, med frågor från 90-talet. Det är nog hög tid att uppdatera till en nyare version, dvs köpa ett nytt spel, så att det blir lite mer fair play i relation till barn och svärbarn.

Jag var på mässa imorse. Det var ett tag sedan jag var i Strandkyrkan. Ganska snabbt insåg jag att det blir för mycket med högmässans alla läsningar och långa predikan. Min hjärna orkar inte med så många ord. Jag får acceptera att det är så. För stark sol eller för mycket ord, det vill jag inte ha just nu. Det är stillsamma tongångar som gäller för mig. Ömsint värme. Vilsamt sällskap. Milda vindar.

När jag satt där i den bakre raden funderade jag över vem i mig det är som går på mässa. Jag anar att det är modern. Hon går dit för att slippa bära så mycket på egen hand. Hon går dit för att överlåta alla sina nära och kära, kyrkan och Skapelsen, för hon är väl medveten om sin otillräcklighet och sin maktlöshet. Hon går dit för att be, för att vila, för att ta emot, för att få stöd. Men just nu finner jag inte riktigt det sistnämnda.

Det är det mest krävande arbete som finns, att vara mamma, att vara moderlig i bemötandet av andra. Man är dömd att misslyckas från början. De högt ställda kraven som finns på en mamma av både familj, samhälle och kyrka går aldrig att leva upp till. Det finns en outtalad norm som säger att en mamma ska ge upp sig själv och sitt liv till förmån för andra. För sina barn och deras vänner. Därefter också för svärbarn och barnbarn. Till sist även för sina gamla föräldrar och svärföräldrar. Moderligheten ska räcka till många och livet ut.

När en av församlingens medlemmar frågade mig om jag skulle söka den kommande husmorstjänsten i min församling, svarade jag därför nej. Jag vill inte arbeta 100% som en modersfigur. Jag har aldrig velat vara 100% morsa. Inte ens när mina egna barn var små. Men då skämdes jag för att jag ville ha ett eget liv, ett vuxenliv, utan allt ansvar för andras hälsa och välmående. Ett kreativt liv med ingredienser som glädje, växande, lust, samarbete och utveckling.

Vem i mig är det då som skriver? Det är kvinnan, tänker jag. Härinne får det lov att handla om mig, mitt liv, mina behov, mina tankar, känslor och min längtan. Det är också kvinnan som tecknar och målar.

Jag har som kvinna alltid varit bestämd och haft mycket åsikter. Det är jag fortfarande. Men jag är inte längre hård som förut. Jag har inte något behov av att övertyga andra eller försvara min egen person på samma sätt som tidigare. En hel del av den hårdheten har handlat om bristande tillit till andras vilja att se och förstå mig, ett tvivel på deras motiv och en känsla av att inte vara älskad. Hårdheten har alltså varit ett skydd, ett försvar.

Men kvinnan, liksom modern och barnet i mig, föredrar det milda. Vänliga ord. Mjuka samtal, varsam handledning, ömsint beröring. Därför kan endast den med stort tålamod möta alla sidor av mig och njuta av dess frukter.

Jag har slutat lyssna på människor som pratar en massa men aldrig egentligen gör något konkret. Jag har slutat vara generös mot de slösaktiga, snåla och giriga. Jag ger inte av det lilla jag har till de som har mycket mer än mig, bara för att slippa stöta mig med någon eller för att jag vill vara omtyckt. Jag ställer inte upp i alla lägen, jag kan säga nej. Jag tar allt bättre hand om mig själv och jag tillåter mig att vara den jag är, utan att be om ursäkt.

Årets första glas av flädersaft smakade ljuvligt. Inte för söt och inte för sur, bara väldigt läskande. Jag ska ta med mig lite till min mamma för jag vet att hon uppskattar det. Likaså min svärson.

Också det har jag lärt mig, att ge av det dyrbara till de som vill ha det och värdesätter det. Det gäller alltifrån hemgjord saft till vällagad mat, lika mycket som min tid, närvaro, erfarenhet och vishet. Jag ger inte längre bort det handgjorda och hemlagade till de som föredrar det massproducerade. Jag predikar inte för de som inte har något intresse av att lyssna. Jag ger inte bort mig själv till de som föredrar någon annan. Jag inser alltmer hur värdefullt mitt liv är. För mig. Och jag saknar just nu bara någon att pussas med. Allt annat är just nu bra precis som det är. Låt oss därför hoppas på en vinst ikväll för Sverige i fotbolls-VM.

Kram,