Sommar - romantik, dans och kultur

för 14 minuter sedan
4 min läsning

Bladen är brända på hortensian och blommorna är bleka. Den trivs bäst i halvskugga, ändå har jag ställt den i direkt solsken. Jag undrar hur ofta jag gör så med mina växter, placerar dem där jag tycker det är vackert istället för att sätta dem där de trivs bäst. Nyligen flyttade jag ett par gröna växter från ett söderfönster för det var så uppenbart att de inte alls ville stå där. De pustar nu ut och gläds åt sin nya plats i norrfönstret.

Gör jag likadant med mig själv?

Igår tittade jag på Hotell Romantik. Det var ganska intressant. Jag har funderat mycket den sista tiden på det här med att träffa en partner i mogen ålder. Det är verkligen en stor skillnad mot när jag var yngre.

Jag kanske hellre vill vara särbo än sambo. Något som tidigare var otänkbart.
Jag vill helst slippa bli vårdare av en man. Det är faktiskt en av de mest avskräckande tankarna. Samtidigt vill jag själv inte bli lämnad om jag bli sjuk. Sannolikheten för att en man lämnar en sjuk kvinna är större än att en kvinna lämnar en sjuk man.
Jag vill inte ha en "gubbe"; en som tuggar med öppen mun, har öronen fulla av hår, dvs en man som få olika sätt börjat gubba till sig i sin inställning till livet och sin kropp.

Det är uppenbart att man är lika sårbar när man kommit upp i en mogen ålder som man är när man var ung. På många sätt är man som människa mer trygg i sig själv och vem man är, men förälskelse gör oss sårbara. Vi bär alla på en rädsla för att bli avvisade, att vår längtan efter den andre inte möts upp. Vi räds att bli lämnade, att partnern ska hitta någon annan. Vi räds att förbli ensamma fastän vi längtar efter sällskap. Vi är rädda för att inte räcka till sexuellt. Det kanske framför allt gäller män i mogen ålder. Ungdomens hårdhet är inte längre en självklarhet. Och män generellt har inte lärt sig att kommunicera sina känslor och sin sårbarhet. Och mogna kvinnor ställer nog högre (läs normala) krav än de gjorde när de var unga.

En av männen i programmet började gråta när den ena kvinnan rörde vid hans hand. Det sade en hel del. Hur känsliga vi är när vi inte tagit emot ömsint beröring på länge. Kanske inte på flera år.

En annan man ville slippa ifrån intima prestationskrav. Kanske har han problem med erektionen, tänkte jag.

Det var så uppenbart att både män och kvinnor kände en hunger efter kärlek, förälskelse, närhet, samtal, åtrå, tvåsamhet, ja all den livslust som kommer med en kärleksrelation. En hunger som också förblindar. Det tycktes mig uppenbart. Jag tror det är lätt att bli ivrig, att vilja för mycket, för snabbt, allra helst när man varit utan någon länge.

En av de saker jag talat med Gud om den senaste tiden är just hur jag inte vill falla pladask för en man och tappa huvudet. Jag orkar helt enkelt inte med den sortens passion fler gånger. Istället önskar jag mig en kärlek som växer fram i en mer behaglig takt. Jag måste självklart tycka att han är attraktiv. Det gäller såväl hans yttre som hans person. Någon lista över sådant jag finner attraktivt hos en man har jag inte längre. Jag har lärt mig att jag kan falla för den mest oväntade.

Men en ingrediens är viktig. Vänskap. Jag vill känna att han är min vän. En förtrogen. Någon jag litar på. Någon jag trivs ihop med. Någon jag med enkelhet kan prata med om allt som rör livet.

Det blir nog svårt om han inte är troende. Jag kommer att framstå som en mycket märklig kvinna för en man som inte själv står nära Jesus. Men jag vill inte ha en man som bär kyrkans skam och skuld, och som inte är bekväm i sin egen kropp.

Det blir svårt om han lever sitt liv på sociala medier och konsumerar ohämmat utan minsta tanke på miljö och andra människor. Jag orkar inte argumentera och debattera med någon som uppenbarligen saknar sunt förnuft.

Jag är inte det minsta road av att söka mig till dejtingsidor. Det finns många fina män där, men det finns också riktiga knäppgökar. Jag orkar helt enkelt inte med det spelet. Så jag har för vana att be till Gud om att han sänder en man till mig. En som är bra för mig. En som jag är bra för. Varken kyrkan, arbetet eller dansen har bjudit på en livskamrat, så Gud får gripa in och hjälpa till.

Jag har haft för vana genom livet att ge män en alltför stor betydelse. Kanske är det därför jag blivit besviken många gånger. Nu i mogen ålder ser jag tydligare vad en man kan bidra med i mitt liv som andra inte kan, och det värdesätter jag hos honom, men det är inte så att jag inte överlever utan honom. Skulle det blir alltför drygt att leva utan kroppslig närhet får jag gå och lära mig dansa mysfox eller bachata.

Mannen får gärna dansa, om inte, då får han tåla att jag dansar med en massa män. Både unga och gamla. För jag vill dansa tills jag inte längre kan det. Det är min motionsform, mitt sätt att hålla mig smidig.

Nu har Dans på stranden startat igång på Ribban. Ny dansbana har vi fått i år. Torsdagar är det min klubb Ödf som bjuder på bugg. Jag ska försöka ta mig dit så mycket jag kan.