Andlig klarsyn

Jag fortsätter att förundras, trots att det skett så många gånger förut. Förundras över den samstämmighet som råder mellan min själ och kyrkoårets texter.

Igår när jag skulle gå till sängs frågade flickan mig vad jag hade gjort för lärdomar under mina resor i världen. (Mötet med flickan kan du läsa om i gårdagens blogg.)

Jag insåg att det var många. En lång lista av lärdomar skrev jag ned innan jag blev alltför trött. Det här är några av dem:

• Goda grannar och goda vänner betyder mycket i vardagen.

• Det är inte resorna man minns utan resesällskapet.

• Mycket saker tar mycket tid.

• För mycket av det goda gör att allt tappar i värde.

• Arbete är till för försörjning, det fyller inte upp själens tomrum.

• Slösa med kärlek när du har den, en dag kanske den har tömts ut.

• Dela med dig av allt det du har, så kan du ta emot när saknar vad du behöver.

• Säg förlåt när du varit dum, även när du kommer på det flera år efteråt.

• Husdjur är ett gott sällskap.

• En bästa vän är livets dyrgrip.

• Pengar gör en inte lycklig.

• Alla mår bra av motion och meditation.

• Livlig fantasi är bra att ha.

• Sömn är livsviktigt.

• Det vilar en välsignelse över varje människas liv. Ta emot den som är din.

Hela kvällen igår satt jag och skrev medan jag lyssnade på en konsert med en norsk sångerska som de visade på SVT 2, Silje Neergard. Jag skrev om vad jag såg i mötet med människor. Jag skrev utifrån det som jag idag upptäckte är söndagens tema i kyrkoåret, andlig klarsyn.

Jag skrev om den massflykt som pågår, där majoriteten av mänskligheten flyr. Då talar jag inte om den flykt som sker i det yttre på grund av krig, förtryck, fattigdom, svält och arbetslöshet. Jag talar om den flykt som pågår inuti varje människa. Flykten från sig själv, från den bistra verkligheten om tillståndet för sin egen själ.

Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. (Matteusevangeliet 7:13-14)

Min ökenvandring som jag bloggade om igår och i förrgår är den trånga port som dagens evangelietext talar om.

I mötet med flickan inom mig ser jag både det fina i barnet som vi så lätt förlorar på vår resa in i vuxenlivet och ut i världen. Men jag får idag också syn på det som barnet inte hade kännedom om. Den vuxna kvinnans vishet och erfarenhet.

När jag läser dessa ord av Stinissen denna morgon förstår barnet inte dem: "Kärlekens dröm om att så djupt tränga in i och så helt gå upp i den älskade att det inte finns mer åtskillnad, kan aldrig förverkligas i en enbart mänsklig relation."

Den kärlek som Stinissen talar om är en kärlek vi inte av oss själva kan framkalla. Den kommer inte naturligt av sig själv. Den väcks i oss. Gud uppväcker den. Den kärleken liknar ingen annan kärlek vi människor kan känna. Den kan inte förstås och låter sig inte kläs i ord. Den måste erfaras.

Det är en kärlek som vill förlora sig i den andre, som ingenting vill behålla för sig själv. Inte en enda tanke, inte ett enda ord, inte en enda känsla, varken kropp, själ, hjärta eller ande. Jag vet, för jag har erfarit den. Den kärleken är ren som snö och talar endast sanning, därför synliggör den också den egna inre solkigheten. Allt tror den och allt hoppas den, just därför kommer den med stort lidande i mötet med människor och världen. Endast hos Gud finner den vila. Bara hos Jesus möter den samma längtan och lidelse.

Med den vuxna kvinnan kommer också den erfarenhet som är förenad med att leva i en kvinnokropp och att bli mamma. Barnet kan heller inte ha kännedom om detta.

Att blöda varje månad i mer än tre årtionden, att bli havande, att bära en annan människas liv inuti sin egen kropp, att föda fram det livet, vårda det livet och se det växa upp skänker kvinnan en erfarenhet och en vishet om livet som inte kan jämföras med någon annan eller fås på något annat sätt. Det är en upplevelse som ger kvinnan en unik inblick i Gud och livets djupare skikt, och därför gör kvinnan till en lämplig förvaltare av den helige ande.

Jag tror vägen framåt för mänskligheten går genom människan. In i oss själva. Mot ett möte med vår egen själ. Till livet som Gud nedlagt där. Det är en port som är trång och en väg som är smal, och man måste fortsätta söka tills man finner den.

Jag ser nu allt det goda som finns i barnet. Den enkla tillvaron. Det öppna hjärtat. Den starka kroppen. Förtröstan på framtiden. Med en längtan större än henne själv och en tillit till sin egen förmåga. Så fin hon är. Så älskad.

Jag ser allt det goda i den vuxna kvinnan. Erfarenheterna som omvandlats till visdom. Sökandet som ledde både ut i världen och hem till mig själv. Drömmarna som gick i uppfyllelse. Drömmarna som gick i kras. Livet som inte alls blev som jag tänkt mig och livet som blev större än jag kunnat drömma om. Mötena med människor. Mötena med djur och natur. Mötena med Gud. Så fin hon är. Så älskad.

Om jag bara fick dela en enda lärdom med er alla. Ha en enda punkt på min lista till alla människobarn. Då är det inte alls svårt att välja.

Om jag endast fick efterlämna mig en enda mening till alla som kommer efter mig, vet jag precis vad jag skulle säga.

Störst av allt är kärleken!

Kram,