Öknen breder ut sig

Jag befinner mig på den plats jag sett människor besöka, men där ingen tycks vilja slå sig ned. Här är luften mättad av sårbarhet, av längtan, av kärlek. Här möter man sin inre ensamhet. Den som ropar efter den andre.

Jag förstår att platsen kan vara outhärdlig. Också för den som trivs i sitt eget sällskap och tycker det är skönt att slippa umgås med andra människor en stund. För här ställs man ansikte mot ansikte med den ensamhet som vill brytas. Här är man naken, avklädd alla distraktioner, all lindring som arbete, sällskap, nöjen och annat kommer med. Här möter man den längtan som vi alla bär. Längtan efter att dela allt vi är och bär.

Det är som en öken. Och den breder ut sig. Men så har det inte alltid varit. På den här övergivna platsen vandrade en gång Adam och Eva omkring omgivna av en frodighet utan gränser. Det som idag är en öken var en gång människans paradis.

Här stod också Johannes Döpare och förkunnade omvändelse. Här slog sig ökenfäder och ökenmödrar ner. De sökte sig hit för att vara ensamma. Jag söker mig hit för att bryta den ensamhet de valde. Jag tror nämligen att öknen kan blomma och återbefolkas. Jag tror inte jag behöver vara ensam för att vara nära Gud. Jag tror jag kommer närmre Gud när jag visar mig naken inför en människa, när jag vågar hoppas på att det finns någon som vill bryta sin djupaste ensamhet tillsammans med mig och förvandla den till den djupaste gemenskap vi skapades för. Jag tror att två nakna människor skänker nytt liv åt öknen och ger Gud en plats att vandra på tillsammans med dem.

Jag slår ner mina pålar här. Inte för att jag vill leva i avskildhet. Inte för att jag söker ensamhet. Utan precis tvärtom. För att jag inte vill ge upp min tro på och min längtan efter en djupare gemenskap med både Gud och människor. Detta är mitt hem. Mitt ursprungliga hem. Trots att det inte finns något yttre bevis för att det är så, vet jag det. Marken under mina fötter säger att det är så. Den mättade luften säger samma sak. En gång vandrade de nakna här, mina ursprungliga människoföräldrar, Adam och Eva, under en himmel full av fåglar och med marken full av växter och djur. Jag vet att det är så.

Det är en svår ensamhet som råder i öknen. Övergivenheten är så påtaglig här. Det är både synligt och kännbart en plats som människan lämnat. Så tyst och tom på röster. Så stilla och fri från rörelser och allt mänskligt liv. Här finns en ensamhet som nog kan göra en människa galen om man inte är vaksam.

Men jag vill tro att det ännu finns liv på denna plats, att det inte är kört, att människan kan vara med och återskapa det vi en gång gavs men förstörde. Jag tror det är vad Gud vill. Och själv är jag tvungen. För jag kan inte längre leva i det konstgjorda paradis som människan skapat för sig själv med en ensamhet som breder ut sig, trots att vi bara blir fler och fler.

Hemma är för mig den plats där sårbarhet, längtan och kärlek delas. Där den inre djupa ensamheten är bruten och har förvandlats till gemenskap. Det är paradiset. Den plats där både Gud och människor inte behöver dölja något. Där vi kan vara oss själv med varandra.

Det är en plats av tillit till och kärlek för varandra. Det är en plats man måste söka efter. Längta sig fram till. Tro på. Hoppas på. Återvända till i sig själv och hålla öppen för andra att också slå sig ned på.

Det är inte en plats för den som har något att dölja eller som vill behålla sig och sitt liv för sig själv.

Kram,