Jag är redo att gå vidare

Två nätter har jag haft övernattande gäster. Den första natten drömde jag märkliga drömmar. Oroliga drömmar.

Igår kunde jag inte somna. Jag vet inte om det för att han oväntat kom till min säng och sökte mitt sällskap. Ordlöst, men med hela kroppen vädjade han om att få ligga nära mig. Nästan som om han bad om ursäkt för sitt behov av närhet. Jag kunde inte säga nej. Han somnade men jag låg vaken till långt in på småtimmarna. Jag kände värmen från hans kropp och tänkte att jag får tvätta rent alla sängkläder imorgon.

Med regnet som kastade sig mot sovrumsfönstret i nattens mörker låg jag och funderade över de senaste dagarnas inre och yttre förändringar.

Igår frågade jag en vän om hon vill vara den person jag kan höra av mig till när livet är för mycket. När jag är ledsen, när det värker i hjärtat, när själen lider, när jag känner mig ensam och övergiven. Jag berättade att Carina hade varit den vännen och att jag nu saknade en vänskap som kunde rymma hela mig. Jag frågade av omtanke och omsorg om mig själv. Jag frågade för jag vill vara en god vän åt mig själv. Hon svarade ja. Och jag sade till henne att hon alltid kan höra av sig till mig när hon behöver någon. Ömsesidig kärlek och omsorg önskar jag.

"Jag är redo att gå vidare", sade jag till henne. Och berättade att jag inte hade känt så på ett helt årtionde, men att orden helt oväntat dök upp en dryg timme innan hon och jag skulle ha vårt möte.

"Jag är redo att gå vidare."

Jag vet inte vad det helt och fullt innebär, men jag ser att orden öppnar något i mig. Carina är borta. Hon finns inte längre här hos mig. Hon är med mig i min vardag genom alla de saker jag övertagit från hennes hem. Byrån i mitt sovrum, besticken jag äter med och glasen jag dricker ur.

Ett handgjort kort från henne med mitt namn på framsidan och vackra ord om vänskap på baksidan har jag som bokmärke i en bok jag läser varje dag. Ofta dyker hon upp som ett fotominne på min mobil. Jag tittar och jag minns. Det är fint att bli påmind om hur betydelsefull en människa kan vara. Och som jag sade till henne medan hon ännu levde: "Vår vänskap lever vidare i mitt hjärta när du inte längre finns med mig. På så sätt dör du inte, en del förblir levande i mig. Vår vänskap är som ett frö. Mitt hjärta är en god jord och jag kommer att ge det näring. Vår vänskap är en ny referenspunkt, en som berättar för mig vad verklig vänskap är."

Hon ville inte bli bortglömd. Det vill ingen människa. Inte heller jag. Jag glömmer aldrig henne, men jag måste gå vidare med mitt liv.

I förmiddags när jag öppnade balkongdörren och släppte ut hundarna för att ge dem mat såg jag en fjäril som flög alldeles intill mina örter. Påfågelöga heter den sortens fjäril. "Hej Carina!" sade jag spontant.

Någon dag precis i anslutning till Carinas död den 14 mars i år kom en sådan fjäril till min balkong. Jag har inte haft besök av någon annan sen dess, trots att jag har en grönskande blommande balkong.

Då i våras när jag satt och studerade fjärilen som var på besök bestämde jag mig för att måla en tavla med det motivet. Jag tänkte på historien Carina hade berättat om fjärilen som hon försökt vårda i sitt hem. Jag tänkte på Carina, hur hon nu hade förvandlats, kanske antagit en annan form. Inte längre bunden till jorden. Inte längre en larv. Inte en puppa. Kanske bevingad.

Jag tror inte det är en slump att en likadan fjäril dök upp just idag. Nu när jag sagt att jag är redo att gå vidare. Nu när jag bett en vän om att fördjupa den vänskap vi har sedan många år tillbaka. Nu när jag inte låter det tomrum som Carina lämnade efter sig förbli den grav den varit länge. Nu när jag planterar vårt vänskapsfrö i en ny relation med en liknande potential.

Jag har haft svårt att tycka om tavlan jag målade i samband med Carinas död. Den har inte haft ett namn. Inte signerats. Utan stått under en bit gammalt påslakan i mitt sovrum. Jag har visat den för mina döttrar och tänkt att den ska vara med på utställningen på The Room i september och oktober. Men jag har inte tyckt om den.

Nu tog jag fram den. Häftade fast ett juteband och hängde upp den i köket. Den är osignerad, men jag vet vad den ska heta, Carina - en förvandlande vänskap. Om jag någonsin säljer den ska en del av vinsten gå till Cancerfonden.

Den liknar inte de tavlor jag brukar måla, men jag hoppas att den bär något av Carina.

Kram,