Öknen är en födelseplats

Öknen är ingen enkel plats att vistas på. Inga träd som ger skugga. Där finns inga distraktioner, endast oändliga sanddynor som rör sig. Det går inte att komma undan sig själv i öknen.

Jag vandrade i en öken igår. I ett inre landskap som kändes helt dött. Bränt ihjäl. Sand så långt ögat förmådde vandra. Jag kunde ha flytt min öken, sysselsatt mig med något som höll det borta, så att jag slapp gå dit. Men jag vill inte överge en enda del av mig själv. Inte ens den som tycks finnas någonstans i öknen. Jag måste bara fortsätta gå, tänkte jag. Inte slå mig ned för då är det kört. Sanddynorna kommer att sluka mig.

Jag måste fortsätta gå. Vara i rörelse. Våga tänka och tro att också i denna brutala miljö finns liv. Jag måste öppna mig för öknen. Upptäcka öknen. De tankarna fick mig att sätta på instrumental arabisk musik på temat öken. För jag tänkte att de tonerna uppkommer här bland de oändliga sanddynorna. Trots att musiken emellanåt skavde inom mig lät jag den vara på. Jag lät sanden riva i mitt inre. Och jag tog fram en canvas och målade en öken på den. Allt jag såg var sand som aldrig tycktes vilja upphöra. Sand överallt omkring mig.

Smärtan i mitt hjärta var emellanåt så våldsam att jag bara grät. Vad själen upplever tar fysisk kropp i mig. Det är så det är. De är ett. Jag kan inte göra något åt det. Bara uthärda smärtan när det känns som att den ska livet av mig.

När man vandrar ensam i sin egen öken inser man hur viktiga människor är. Hur avgörande vi är för varandras liv och överlevnad. Hur fruktansvärt smärtsamt det är att vara ensam med en sådan ensamhet som råder i öknen. Hur utmattande det är att inte kunna be om att få dricka några klunkar av någon annans svalkande livsvatten. Hur tungt det är att inte ha någon som torkar ens tårar och skänker tröst i ens djupaste ledsamhet.

När man vandrar ensam i sin egen öken tror man att det aldrig ska gå över, trots att man bär en livserfarenhet som säger att ingenting varar för evigt. Smärtans röst överröstar nämligen alla andra röster.

Det är därför man behöver någon annan människa vid sin sida. En som inte befinner sig på samma plats. Som inte försöker förflytta en. Som går vid sidan om som ett fysiskt stöd när det gör så bottenlöst ont inom en. Som bär vetskapen om att det går över till slut. Som vet att det finns liv i öknen. Någon att luta sig mot.

Tyvärr har jag aldrig haft det sällskapet. Någon som vandrar med mig i öknen. Jag tvingas vara min egen medmänniska. Det förstärker smärtan att inte kunna dela den.

När det gör som allra mest ont kan jag bara andas. Krafterna räcker inte till för något annat än att stanna upp, andas och gråta. Det gör så ont att min enda längtan är att få slippa smärtan. Om jag hade haft drogproblem är det vid en sådan punkt jag hade tagit droger. Det säger något om vidden av den själsliga smärta en människa kan erfara. Ökenfäderna och ökenmödrarna var väl bekanta med den.

Då jag inser att jag är på en plats som får människor att självmedicinera uppstår en djup medkänsla med alla som någon gång varit på denna plats där inte ens livet vill överleva. Med insikten om andra gått här bryts ensamheten och ett djupt förlåt väller fram ur hjärtat. Personliga förlåt riktade mot människor jag känner som vistats här, ensamma, liksom jag.

"Förlåt pappa! Förlåt NN! Förlåt! Förlåt! Förlåt för att jag inte kunde vara ett stöd och hjälpa dig igenom denna fasansfulla smärta."

Och helt oväntat förvandlas öknen till en oas. Utan att jag vet hur det gick till ligger jag plötsligt under palmträdets skugga och blickar upp mot en klarblå himmel där en ren vit skjorta hänger på tork i vinden och solskenet. Jag hör lekande barn från en bygata i denna oas och känner doften av nybryggt kaffe. Själens sinnen vaknar åter till liv. Smärtan i mitt hjärta är borta. Jag fylls av en djup inre frid.

Det finns liv i öknen. Jag är inte ensam här. Livet fortgår omkring mig. Goda tankar talar i mig. Människor har skapat sig en tillvaro här. Jag är trött. Utmattad av min vandring. Men lugn inombords.

Jag ligger kvar i skuggan. Fäster blicken mot skjortan som vajar i vinden. Vilken vacker syn, tänker jag. Ren tvätt som torkar på en lina. Är den fäst mellan hustaken? Jag ser inte. Tänk om jag kunde måla en sådan tavla.

Men jag är för trött. Orkar inte. Jag måste vila. Slumra. Sova en stund. Så jag somnar.

När jag vaknar är jag inte ensam. Under skuggan sitter ett barn vid min sida. Jag, som ung tjej. Jag ler mot henne. Mot min tolvåring. Säger hej. Tackar för att hon är här. För hennes närvaro. Och inleder ett stilla samtal med henne. Hon som tydligen har sin hemvist i öknen. Jag fylls av kärlek till henne och ser sådant jag inte sett förut.

I efterhand upptäcker jag likheterna med en förlossning. Och det är vad det är. Om jag inte flyr utan möter upp det som finns inom mig, då blir det i slutänden som en förlösning av det som varit bundet inom mig. Det blir en fridfull återförening med något jag tappat kontakten med.

Det är som att huvudet tränger ut ur skötet i det ögonblick jag inser att andra människor upplevt denna smärta. När jag förstår varför vi människor ibland självmedicinerar föds en djupare medkänsla i mig. Förlåtet kommer av sig själv i den stunden. Inte som en tung skuldkänsla utan ur insikten om min egen otillräcklighet. Och det nya livet lämnar den gamla kroppen som bar henne. Moderkakan lossnar för den behövs inte mer. Hjärtat ömmar. Det gör fortfarande ont i vågor, men det är okej.

När jag återförenas med den del av mig som fanns där i öknen, då uppstår ett djupseende. Jag upptäcker djupet i mig själv. Djupet i mig ser in i andra människors djup, in i världens djup. Jag ser återvändsgränder, slutna rum, det som människan byggt upp runt sig för att skapa trygghet, och ibland bekvämlighet.

Jag ser att det stängt dörren till öknen och de vidsträckta landskapen som finns inom henne. Själens alla outforskade platser som bär på människans djup och alla sidor av henne. Också de övergivna, de bortglömda och de ännu okända. Jag ser själslig död i de skyddsrum som människan byggt åt sig.

Det är oerhört smärtsamt att vandra genom öknen, men i slutänden är det förlösande. Det leder till en återförening, en försoning, en befrielse, en djupare medkänsla och en utveckling av den sunda mänskligheten.

Den smärta som orsakas av de skyddsrum vi byggt för att skydda oss själva, den smärtan leder ingenvart. Det är en återvändsgränd som gör att vi fortsätter att tänka våra gamla tankar och agera så som vi alltid gjort. Den smärtan förändrar inget och ingen. Den förlöser inte. Den återförenar inte. Den förvandlar inte. Den gör bara ont varje gång vi står och tittar in i återvändsgränden. Den tömmer långsamt själen på liv. För själen är inte sådan att den vill ha sitt hem i ett skyddsrum. Själen behöver hela den Skapelse som människan är.

Nu idag när jag sitter och skriver om det som hände igår och jag är kvar där i mig själv, i öknen som bär liv. Då lyssnar jag på olika sorters arabisk musik och finner denna pärla. Souad Massi med låten Raoui. Vilken röst!

https://youtu.be/xX0k5jjTrMI?si=YOi6ki_UTVZMXT-3

Och jag minns denna låt som jag älskat sedan jag hörde den för allra första gången, Aicha med Khaled.

https://youtu.be/gzlHucbD76U?si=XPEY8Yv_yMz2eaZ4

Saken är den att jag alltid varit svag för arabiska toner. Kanske är det flickan i mig. Hon som kan känna igen sina egna starka känslor i deras musik. Trängtan, längtan, saknad, kärlek, åtrå, lidande, orimliga levnadsvillkor, ilska, frustration, temperamentet, frihetslust, dans, magdans, starka dofter, enkla förhållanden, yviga handrörelser, höga röster, smärtan i rösterna, alla röster som vill styra och bestämma, de starka familjebanden. Och hettan.

Flickan i mig känner sig hemma i det enkla. I det vardagliga. I det lite karga som tvingar fram oväntade lösningar, kreativitet och stor uppfinningsdom. Hon är ett öknens barn. Vatten går man till brunnen för att hämta, det rinner inte bara ur kranen om man vrider på den. Dadlarna får man plocka. Ingen kommer och levererar dem vid dörren. För mycket bekvämlighet gör människan lat och själen slapp. Hon vet det. Därför stannade hon kvar i öknen när jag gav mig av för att finna lycka och liv någon annanstans. Men jag fann det inte. Inte den första gången och inte heller den här andra gången.

Jag vet inte hur, bara att, jag vill leva, bo och verka där hon är. Och det går. För platsen sjuder av liv. Jag måste bara förstå hur jag ska ta mig dit, och sedan lära mig av de andra hur de lever och arbetar där.

Kram,