Den längtan som läker delar vi

Jag vaknar med en längtan. En längtan efter att sätta mig och skriva. Jag finner det lite märkligt själv, att den längtan förblir levande, att man kan längta efter något sådant som att skriva.

Jag anar att bloggen är den dräkt som längtan valt att klä sig i, på samma sätt som när en läkare klär sig i sin vita rock eller en präst tar på sig sin mässhake.

Längtan är inte att vara läkare, utan att rädda liv, läka sår och hjälpa människor. Längtan är inte att vara präst, utan att förkunna evangelium, att vara en hjälp och en tröst för människor. Min längtan är inte att vara bloggare eller författare, utan att liksom läkaren eller prästen hjälpa människor till ett helare och friskare liv. Vår längtan är densamma. Den ene använder stetoskop och skalpell, den andre bryter bröd och serverar vin, och jag tar hjälp av berättelser i ord och bild.

I Stinissens bok denna morgon läser jag "Varje människa har en medfödd längtan efter en inre eld. [...] Den eld vi längtar efter är den helige ande. [...] Var inte rädd för den inre oro som Andens ankomst i ditt liv åstadkommer. Fortsätt inte att leva i den döda ro som kanske hittills präglat ditt liv. Låt dig omskas av Anden. [...] Var inte rädd för sanningen, även om den är obekväm. [...] Det är inte världens frid du ska söka."

(21 juli, Idag är Guds dag, Wilfrid Stinissen)

Jag har nog alltid varit en brinnande människa. Haft en lite eldig karaktär, varit karismatisk och i djupet känt en djup passion.

Jag trodde länge att den elden handlade om min sexualitet, om åtrå och lust. Nu vet jag att det inte är så. Elden handlar om kärlek. Endast en del av glöden och flammorna är av sexuell karaktär.

Som ung brann den häftigt. När jag idag tittar tillbaka ser jag något viktigt. Jag lade en del av brinnandet i mitt fackliga engagemang när jag arbetade på Toys R Us. Där behövdes det. Jag var med i den tre månader långa strejken mot det amerikanska multinationella företaget som ville köra över våra svenska arbetsregler med en bulldozer. Jag stod strejkvakt, som vice ordförande i fackklubben på min arbetsplats intervjuades i teve och reste till Säfsen för att träffa fackliga representanter från Handelsförbund över hela världen eftersom företaget var ett problem överallt där det slog sig ned.

Det var där i Säfsen, tillsammans med människor från Australien och Sydafrika som aldrig hade sett snö, och finländare, danskar och andra europeér som jag fick ett spännande erbjudande jag inte borde tackat nej till. Med facit på hand och vad jag idag vet om mig själv skulle jag ha sagt ja till det.

Men jag behövde min partners medgivande. Trots allt är man två i en relation. Tre var vi, för vår äldsta dotter var född.

Min partners reaktion var inte "Wow, vilken möjlighet!" när jag berättade för honom om vad som hade hänt. Den var det motsatta. Jag minns att jag redan på flyget hem förberedde mig på det bemötandet. Något i mig visste att han inte skulle dela min glädje över detta stora.

När jag tackade nej till den unika möjlighet jag hade fått att arbeta på Fiet i Geneve, då lade jag samtidigt locket på för min längtan. Jag kvävde den eld som brann i mig. Med den också min sexualitet, min lust och min åtrå. Jag inser det nu.

Så levde jag sedan resten av vårt äktenskap. Med ett djupt inre missnöje, utan det som verkligen är jag, elden med sin längtan och det ljus och värme den kommer med. Till slut blev jag såklart sjuk. Naturligtvis var jag tvungen att då välja mellan äktenskapet och mig själv. Jag valde det senare.

Den 21 juli, i boken Natt och Dag - ord för årets alla dagar, av Ylva Eggehorn.

Så ofta när jag läser Ylva Eggehorns texter känner jag igen mig som vuxen kvinna jag idag är. Jag trodde det skulle bli enklare att leva ju äldre jag blev, mindre tvetydigt. Men istället möter jag en helt annan problematik än den som fanns när jag var yngre.

Hur lever jag med den självständighet jag uppnått idag, som jag faktiskt hade behövt 1994 när det där jobberbjudandet kom, samtidigt som jag bejakar min längtan efter tillhörighet och gemenskap?

Jag längtar verkligen efter intimiteten med en partner, för jag erkänner för mig själv det djupa behovet jag har av beröring och ömhet för att må bra till både kropp och själ.

Men samtidigt tvivlar jag idag på att det finns en man som förmår hålla plats för hela elden, inte bara den del han själv kan värma sig vid. Tvivlet är sprunget ur min egen erfarenhet och det jag sett i så många andra relationer. Män tycks vilja ha starka kvinnor, men inte för starka, för då hotar det den egna självbilden. Män vill ha mjuka sårbara kvinnor, men inte sårade, för de vill inte ta hand om någon, men gärna själv bli omhändertagna.

Jag vill idag ha en man som vågar knäfalla och blåsa liv i glöden om han ser att den börjat svalna. En som är trygg nog att lägga ny ved på elden. En som delar ansvaret för elden. En som uppskattar både mitt intellekt och min sinnlighet, mina ambitioner och min sårbarhet.

Jag är liksom Eggehorn fullt medveten om både vad min sexualitet kan ge och vad den kan ställa till med. Det är andligt högmod att tro att man kan kväva den eld som har sitt ursprung i Guds kärlek genom att lägga locket på för dess längtan. Vi vet alla vad som händer när locket lyfts av. Det flammar upp ohämmat och de som då står för nära blir svedda i skinnet.

I boken Maria från Magdala av prästen Charlotte Frycklund som jag också läser varje morgon är jag framme vid domen. Det är ett faktum att Jesus ska dö och Maria undrar varför han inte räddar sig själv. Maria möter sin egen maktlöshet men också kärlekens längtan: "Jag skulle bara vilja vara hos honom. Ge honom den lilla styrka jag har."

Jag förstår den så väl. Precis där har jag varit. Med den maktlösheten och den längtan som kommer ur en välvillig kärlek. Och jag tänkte nog samma sak fastän jag aldrig formulerade det så. "Varför räddar han inte sig själv?"

Skillnaden mellan Maria i berättelsen och mig i min egen livshistoria är att jag inte stannade på avstånd. Jag lät min tanke bli till handling. Jag ville bara vara hos honom. Ge honom den lilla styrka jag hade.

Än idag, drygt ett årtionde senare, kan jag inte avgöra om det var rätt eller fel av mig att ingripa. Kanske var det för att jag själv sett den längtan förtvina och nästan dö inom mig som jag inte förmådde stå och se på. Jag kände ju till dess ursprung, visste att den längtan var helig och kom från Gud. Det var i den stunden för mig som att se Kristus i den andre människan långsamt dö, och med honom den längtan som helar och förenar. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Jag vet inte om det var min egenvilja eller Guds vilja jag följde. Kanske får jag aldrig veta det.

Jag är inte bara tvetydig, jag är tretydig. När jag läser texterna av mina favoritförfattare talar de ofta till min egen tretydighet; barnet, kvinnan och modern i mig. När jag skriver handlar det aldrig om att lägga skuld på någon annan, inte heller på mig själv, så läs inte in att det är min exmakes fel att jag inte for till Geneve. Livet blev något annat. Vi fick ytterligare två barn som jag älskar över allt annat, som är mer värda än något jobb.

Jag skriver för att förstå livet och alla våra relationer, hur de påverkar oss, vad jag kan lära mig av min egen och andras historia, hur jag kan göra om och göra rätt, vad det är att vara människa både i relation till andra människor, men också till Gud.

Jag skriver för att bättre förstå när jag ska tygla något i mig och när jag ska släppa det fritt. Vad som är verkligt värdefullt och väsentligt, och vad jag ska strunta i. Både i mitt inre liv och i min yttre tillvaro.

Jag skriver för att förhoppningsvis också lära mig när jag ska anpassa mig och när jag ska avvika från de normer och regler som råder. Vad är egentligen kärlek och vad är inte kärlek? Det längtar jag efter att förstå och leva efter.

Den karismatiska, passionerade eld som en gång brann i mig var fylld av längtan efter personlig kärlek, att älskas och att älska. Den bestod också av en längtan efter rättvisa för alla människor, fred på vår jord och en hoppfull framtid för kommande generationer att ärva. Den brann även för familjen och vännerna med en längtan om att de alla skulle må bra och finna lycka i sina liv. Därför kan jag med säkerhet säga att den har sitt ursprung hos Gud, för den handlade alltid om en längtan efter allas bästa, inklusive mig själv. Så mycket vet jag om kärleken, att den är allomfattande och inkluderar också den egna personen.

Idag är min längtan densamma. Den sträcker sig inåt och utåt med samma värme och ljus. Den är mindre karismatisk och inte lika flammande, men fortfarande har den sin egen personliga karaktär. Den är oftare en glöd än de eldslågor som förut fyllde luften omkring mig. Den sprakar inte lika högt och bara i enstaka fall blir en människa svedd när den kommer för nära.

Om någon skulle få för sig att spruta tändvätska på elden skulle de dö direkt. Bara den som inte själv har en egen eld vill förgifta någon annans för att själv värma sig.

Men om någon tar klabbar ur sin egen vedtrave och försiktigt lägger ned dem i min eld för att sedan underblåsa den eld som redan pyr, detta i hopp om att min glöd ska sprida sig, då har den människan förstått något om kärlek och längtan. Det är en person jag kan tänka mig att leva med som en livskamrat eller en människa att samarbeta med i jobbsammanhang.

Den som vill ha allt serverat, gör dock bättre i att söka sig till någon annan. Jag har lärt mig min livsläxa.

Kram,