Att låta sig återlösas av Gud

Det regnar ute. Temperaturen har sjunkit. Jag lyssnar till dropparna som faller mot balkongräcket och fönsterbläcken. Här är lugnt och stilla. Mitt hem är ganska avskalat. Sinnena kan vila. Balkongdörren står på glänt. Genom en liten springa sipprar frisk luft in i mitt vardagsrum där jag sitter uppkrupen i soffan och låter ben och fötter vila efter ännu en arbetsvecka som husmor. Det jobbet är något jag gör och det försörjer mig. Skrivandet däremot är något jag är. Det är därför jag bloggar mer när jag upplever att det är alltför mycket av görande och utförande om dagarna. Jag skriver mig hem till mig själv. Till den jag är. Den person som formas av Gud och som inte är utbytbar.

I ena fönstret står den fina Mariastatyn jag fått av min själasyster. Jag kände mig som Moder Maria imorse när jag kom att tänka på att Jesu lärjungar nog var i den ålder som min son och mina svärsöner är, ca 25 - 35 år. Jag tycker att det ibland lyser igenom i evangelietexterna, det ungdomliga som ännu inte helt mognat.

Men jag har också under dagen tänkt och känt kring kvinnan i mig. Det är nog 14 år sedan jag vaknade upp en morgon med en man vid min sida. Jag kan knappt greppa tidsspannet. 14 år (!) med väldigt lite närhet och beröring, och minimalt med sex. Jag som är en mycket kramig människa och en intimitetsökande kvinna har levt så länge utan det min kropp behöver för att må bra.

Hur har det egentligen påverkat mig? Min kropp? Min själ? Min identitet som kvinna? Min självbild? Min självkänsla? Och vad har hindrat mig från att träffa en man, eller flera män, under denna långa period?

Vem är jag egentligen idag? Jag upplever själv hur mycket jag har förändrats. Inte bara på ytan på grund av det fysiska åldrandet, utan mer på djupet på grund av de erfarenheter jag fått av livet. Jag är inte så säker på att jag helt hängt med i denna stora förändring, åtminstone inte i tankarna om mig själv.

På en vägg i vardagsrummet hänger en tavla jag målade för flera år sedan. Jag har för mig att jag gav den namnet En ny jord. Undertill finns en annan målning som liknar en blå himmel och den hette En ny himmel. Så man kan säga att det finns en osynlig målning och en synlig.

I hallen hänger tavlan som heter A och O. Inte förrän nu när jag ser dem båda från min plats här i soffan inser jag att de hänger ihop. Också A och O har en osynlig och en synlig yta. Men här kan ögat se dem tillsammans, det annars osynliga ljuset som finns bakom den mörka synliga ytan.

Till denna skrev jag ett gensvar på texten i Uppenbarelseboken 21:1-7 som är inspirationskällan till tavlan.

A OCH O

(Upp 21:1-7)

Det har skett.

En ny himmel och en ny jord.

Ty du är A och O.

Början och slutet.

Döden finns inte mer.

Kärleken har segrat.

Det gamla är borta.

Gud är här, mitt ibland oss.

Gud är i oss.

Gud är överallt.

Gud blev människa.

Du gjorde allting nytt.

Hela Skapelsen är återlöst.

Varje människa är ny.

När jag vaknar upp till en ny morgon är det denna tavla jag möter, Beyond the Desert. Jag inser att också denna hör samman med de andra två.

Jag tror att alltings återlösning börjar inom människan. Med en människa i taget, tills hela mänskligheten är återlöst, och då när alla människor återvänt till sitt ursprung, kan också den stora Skapelsen, Moder Jord, återlösas.

Jag tror att återlösningen/förvandlingen av en människa sker steg för steg. Den börjar med ett uppvaknande som sker mer än en gång och som med tiden leder till en allt större medvetenhet om alltings ursprung, mening och mål.

Därefter börjar en resning, en återupprättelse av det sanna jaget, det som är en avbild av Gud. En ny människa börjar ta form inuti den gamla kroppen.

När det sanna jaget är större än den gamla självcentrerade personligheten då börjar vi kliva ut ur oss själva för att dela med oss av det vi har fått av Gud.

Vi vaknar. Vi stiger upp. Vi går ut. Med de gåvor gud gett åt var och en av oss.

Mina tavlor visar steg i min personliga återlösningsprocess. Sommaren 2020 målade jag En ny himmel och en ny jord. Då bodde jag ute på en gård på Naffentorsvägen. Jag hade kommit i kontakt med Guds avbild i mig och längtade efter att göra Guds vilja. Gud fyllde mig med insikter om hans liv och delade generöst med sig av sin skaparkraft till mig.

Våren 2023 målade jag A och O. Då bodde jag hemma hos min äldsta dotter. Min blick var fäst på Jesus för jag ville veta vem han är. En hel kollektion med tavlor som alla bar Jesu olika tilltalsnamn kom till på kort tid och det blev till två utställningar. Tre tavlor hänger idag i en församling och två målningar hos privatpersoner.

Sommaren 2023 tillbringade jag en månad hos min andra dotter medan hon och hennes familj var på semester. Då målade jag bland annat Beyond the Desert. Jag stod inför en inre ökenvandring, igen. Stora yttre påfrestningar väntade mig och jag visste inte hur länge denna tid skulle pågå. Min blick behövde se Beyond (bortom) mina egna synliga livsomständigheter och lita på Guds osynliga vägledning och tajming.

Nu bor jag åter i en egen lägenhet. I sommar, när jag har semester från husmorsjobbet, ska jag måla nya tavlor till en kommande utställning i höst. Den har fått titeln Det gör ont när det brister. Jag inser nu att de nya tavlor som ska komma är en fortsättning på dessa tre föregående. Allt skapande sker i nuet och det berättar därför alltid om var jag befinner mig just nu i min egen återlösningsprocess.

En vecka till sedan har jag semester. Det är modern i mig som då får ta ledigt. En arbetsroll jag haft hela livet i relation till andra människor. Inte alltid för att jag själv valt den rollen, oftare för att andra sett på mig som en moder. Också när jag var ett barn.

Det är som med en ledarroll. Ledare är inget man själv väljer att vara. Det är något andra ser en som. Så är det också ofta med min moderroll. I mitt fall är nog de två en och samma, modern och ledaren. Ledaren i mig är moderlig. Modern i mig är en ledare.

Men bortom rollen som ledare/moder finns en helt annan person. En följare. Någon som vill slippa ansvaret och ledarskapet, för att istället vila i att bli ledd. Det är konstnären i mig. Den skapande människan. Hon som lyssnar. Mottagaren. Kvinnan. Kreatören. Därför vill jag vara själv när skriver, tecknar och målar. För att vara helt närvarande med mig själv och Gud. Och det är den delen som också vill vakna upp vid sidan av en man. Som vill stiga upp och gå ut ur sig själva för att älska en mogen man med all den återlösta kärlek som kvinnan bär inom sig. Det är kvinnan som vill berikas och befruktas av kärleken och närvaron av en man. För det kommer med inspiration till min kreativitet. Jag omvandlar hans kärlek till alster. Till ord, bilder, tavlor och sånger. Där är jag och Taylor Swift lika.

Jag vet detta av tidigare erfarenhet. Därför välkomnar jag kärleken från en man lika mycket som kärleken från Gud. Alla former av kärlek kan nämligen omvandlas till kreativitet. Till och med när kärleken gör ont. Det vet alla som sett en film, en teater, en dansföreställning, ett konstverk eller lyssnat till en smärtsam sång om hjärtesorg.

Det är halv storm ute. Jag fäste nyss parasollet som fladdrade hej vilt i vinden. Det är tvära kast i vädret. Regnet öser ner. Jag har stängt balkongdörren.

Jag hoppas att den snustorra marken hinner dricka något så att inte vattnet bara rinner bort. Jag hoppas att sådden på åkrarna inte tar skada så att hösten kommer med en usel skörd. Jag hoppas att mina grönsaker och blommor inte blir förstörda av de alltför snabba växlingarna. Landet Lagom är inte så lagom längre. Vi har ett nytt klimat. Både i himlen och på jorden. Och människor emellan.

Kram,