Den andra Marie

Det har gått en vecka av min hemester. Jag börjar kunna urskilja mitt eget ytliga tankepladder från de djupare reflektionerna och insikterna.

Jag somnade med armarna om den andra Marie igår kväll. Som om jag låg i en livmoder tätt intill hon den andra som växer inom mig själv.

När jag vaknade och sparkade av mig det tomma påslakanet for en vindpust från det öppna sovrumsfönstret över min nakna hud. Jag fylldes av en djup längtan efter närhet och ömhet. Efter en kropp att hålla om. Jag hade velat ligga kvar där i sängen innesluten hans armar och slumrat en stund. Av alla omständigheter jag önskar vore annorlunda är detta det enda "problemet" som har en enkel och självklar lösning, tänkte jag. Jag vill ha och behöver en kärleksfull livskamrat.

Den andra Maries tankar är annorlunda mot de tankar jag oftast rabblar. Det låter som om jag har en form av kluven personlighet där jag distanserar mig från delar av mig själv. Så är det inte. Tvärtom. Jag är närvarande med hela mig.

Jag kallar det som just nu växer inom mig för den andra Marie i brist på något bättre. Igårkväll när jag höll om henne var det första gången jag kunde "ta på henne" och det var en glädjande överraskning att hennes kropp kändes nästan fullvuxen. Jag har varit havande med andra människor, varför skulle jag inte kunna vara havande med mig själv?

De tankar jag ofta kan komma på mig att jag tänker. Strömmen av åsikter som jag ständigt har. De kommer inte från henne. De tillhör den Marie jag är nu, den människa jag har formats till i mötet med den värld jag tillhört i 57 år. Den ni andra oftast möter. Det finns mycket gott i mig och ofta i mitt sätt att tänka, men jag känner ju själv hur stor skillnaden är mellan de tankar jag alltid tänkt och de få tankar som kommer från den andra Marie.

Den andra Marie lever i sin omvändelse. Det gör inte jag. Inte än. Jag lever fortfarande med en fot i det gamla och en i det nya där min yta endast glimtvis speglar den djupare aspekten av mig. Men jag vill att hon tar över när tiden är inne. Det finns ingenting i mig längre som protesterar mot det. Och det i sig är något nytt. Jag vet inte när det skiftet skedde. Jag vet bara att det har hänt. Det gamla har slutat försvara sig. Det vill förena sig med henne och leva hennes liv. Inte för att det är enklare eller mer bekvämt, men för att det är fredligare och sant.

Jag tillbringade kvällen igår på Sibbarp. Där upplevde jag en scen som fick mig att le inombords. Mitt vanliga jag skulle försökt sätta ord på allt det jag upplevde och på så sätt dissekerat händelsen. Men den kan inte fångas i ord utan att bli banal och förlora sin karisma.

Den andra Marie stannar vid att berätta att jag var med om något intressant igår på Sibbarp. En händelse jag bär med mig som en liten spegel och en påminnelse om att söka djupet i den andra, att se bortom den yta vi visar upp för varandra, för fördomarna frodas i det egna tankepladdret.

Gud, ge näring åt den andra Marie som du formar fram i mig.

Håll om mig när kroppen trängtar efter närhet och ömhet.

Låt din nåd skölja in över mina tankars sandstrand, så att dina tankar kan fylla den människa som växer inuti mig.

Fyll hennes lungor med din ande och hennes hjärta med din eld.

Sy kläder som passar åt henne och trä dina sandaler på hennes fötter.

Ge henne sällskap av en livskamrat på den väg hon ska vandra.

Jag var rädd för att du skulle forma mig till någon annan än mig själv.

Det är jag inte längre.

Jag vet nu att du älskar och känner mig.

Kram,