Jag är vaken medan hon vilar.

Jag sitter i stolen. Högmässans texter lyssnar jag till. Sångerna sjunger jag med i. Hon vilar inom mig. Så närvarande är hon. Den andra Marie som jag skrev om igår. Vi är en, inte två. Jag är vaken medan hon vilar.

När orden blir för många och talen för långa i mässan sjunker jag ned till henne. Jag sätter mig i skräddarställning alldeles intill hennes kropp. Mina fingrar tvinnar små korkskruvar i hennes långa hår. Jag är vaken medan hon vilar.

Psalmerna jag sjunger blir till sånger jag sjunger för henne, såsom en förälder sjunger för ett älskat barn. Vissa ord, en del meningar, känns fulla med mening och jag vet att vad som går genom mig når också henne. Som en navelsträng mellan modern och hennes barn. Jag är vaken medan hon vilar.

Det finns sådant hos mig jag inte vill att hon tar efter. Det överlämnar jag till Gud. Men så ser jag det som jag vill att hon ärver, min längtans band, de som knyter djupa band. Det är längtan som försiktigt formar lockar i hennes hår. Det är längtan som ser på henne med ömhet medan hon vilar i mitt inre. Det är längtan som ber om att den längtan jag fann i mig själv som var frisk och god, ska gå i arv till henne. Jag är vaken medan hon vilar.

Jag ber att hennes fingrar ska vävas samman med den hand som vill gå med henne varje dag genom livet. Jag ber att hennes ande ska vävas samman med den som ger sin ande till henne i djupa kärleksfulla kyssar. Jag ber att hennes röst ska vävas samman med de hjärtan som vill lyssna till vad hon har att säga. Jag ber om att min längtan ska gå i uppfyllelse när hon vaknar. Jag är vaken medan hon vilar.

Jag delar med er av mitt allra innersta liv, om det som inte är synligt för ditt öga och som dina öron inte kan höra. Var rädd om det. Ta emot det för vad det är, en kompass för den som vill älska sig själv och det liv Gud nedlagt i varje människa.

Har du följt mig under alla de år jag bloggat, i snart 20 år, eller bara besökt mig lite då och då, då har du fått läsa om en resa som inte alltid varit enkel. Det fanns kärlek i mig som jag visade i omsorg om andra, men jag visste inte vem jag själv var och hyste ingen djupare kärlek för mig själv. Men en längtan bar jag. En längtan efter att knyta an, att knyta band, i kärlek.

Jag besvär er, Jerusalems döttrar,

vid fältens gaseller och hindar:

stör inte kärleken, väck den inte,

förrän den själv vill.

Rösten i Bibelns Höga Visan, den kunde ha varit min. Så som hon vilar i mitt inre, finns hon också i dig, Jerusalems dotter. Den nya tillvaron. En annan ordning. En gemenskap som ärar både kärlek och liv.

På min bädd om natten

söker jag den jag har kär.

Jag söker men finner honom inte.

Jag vill stiga upp och gå runt i staden,

på gatorna och över torgen,

och söka den jag har kär.

Jag söker men finner honom inte.

Väktarna finner mig,

de som går runt i staden.

»Har ni sett den jag har kär?«

Detta är rösten för längtan, den längtan som jag talar om. Den som väver samman, som förenar, som helar genom kärlek och liv. Jag har burit den kärleken så länge jag kan minnas, men sällan funnit någon som vill vävas samman i sig själv och med mig.

Knappt har jag lämnat dem

förrän jag finner den jag har kär.

Jag tar fatt honom och släpper honom inte

förrän jag fört honom till min mors hus,

till kammaren hos henne som fött mig.

Så är det. När den längtan finner vad den söker, vill den föra honom till sin mors hus, till kroppen som burit och gett henne liv. Det är inte en längtan som vill förbli osynlig, inte en andlig upplevelse, inte ett tillstånd. Det är en längtan som föder barn och gör en kvinna till mor. Det är en längtan som föder vänskap och förenar två människor i ett livslångt kamratskap. Det är en längtan som kysser liv i en annans slumrande kropp och vävar samman två människors liv. Det är en längtan som materaliserar sig och blir synlig för alla som har ögon att se med och öron att höra med. Den är varken teologisk eller teoretisk, den tar fysisk gestalt och blir till en synlig människokropp.

Under äppelträdet väckte jag dig,

där din mor blev havande med dig,

där hon som födde dig blev havande.

Hon vet. Hon i Höga visan.

Jag vet. För jag är vaken medan hon ännu vilar.

Tillbaka till vårt ursprung behöver vi gå. Till platsen där människan blev till. För att minnas. Inte vår egen mänskliga släkthistoria, utan den ursprungliga berättelse som var ämnad för människan. Där kroppen inte skammats och sinnet inte upphöjts, utan människan är en enda helhet där någon del är vaken medan en annan ännu vilar, tills kärleken väljer att väcka också den.

Kram,