Tål Gud min styrka?

Det obehandlade nätta lilla träbordet står vanligtvis i hallen under en av mina tavlor. Två ljusstakar i mässing, en trevlig glasflaska med en till synes odödlig grön kvist samt en liten ikon av Maria med Jesusbarnet står alltid på bordet. Det liknar mer ett altare än det skrivbord det ursprungligen är. Numera ligger också ett vitt litet stenhjärta som en vän tagit med hem till mig från andra sidan jordklotet samt tre stenar som kan vara bärnsten plockade denna sommar i Klagshamn.

Tanken var att jag enkelt skulle kunna flytta bordet för att sätta det vid fönstret i vardagsrummet och därmed ha en skrivplats. Nu sitter jag här för första gången, för att jag fick en ingivelse att göra det. Jag har slagit mig ned vid det lilla skrivbordet, på en köksstol jag burit hit. Ikonen som jag fick i samband med välsignelsen av mitt förra hem 2014 står lutad mot den stängda terassdörren. Det är grått, vått och blåsigt på andra sidan rutan.

Jag tänker på hur jag just nu "bara" har ord till mitt förfogande. I mitt skåp ligger prototyper eller teckningar som vittnar om de kreativa ögonblick då jag får goda idéer. Men ingenting vill riktigt ta form. Bara ordförrådet står öppet för mig. Jag tror att kreativiteten bor i henne som vilar. Den andra Marie som jag berättat för er om här på bloggen.

Mina skåp och min dator rymmer både sådant jag visat er och annat som stannat i mina ägor. (Se två exempel i bilderna nedan.) Och jag tänker på orden jag läste idag i boken av Ylva Eggehorn.

"Ibland tror jag att språket i våra kyrkor täcker situationer av beroende, hjälplöshet och mottagande – själva hjärtat i det vi vill förmedla handlar ju om att Gud känner med oss i vår nöd – men att vi stammar när vi ska uttrycka andra aspekter av det mänskliga livet.

Kapacitet, till exempel. Att vara ung eller medelålders och känna triumfen i att finnas till och faktiskt klara av en hel del saker. Tål Gud min styrka? Eller blir Gud hotad av den? Kan jag sträcka på mig i min fulla längd och använda hela min kompetens och livserfarenhet, eller måste jag krypa ihop och bli mindre för att bli älskad av Gud och accepterad i kyrkliga sammanhang? Hur stark längtan får man ha?"

(Natt och Dag - Ord för årets alla dagar, Ylva Eggehorn)

Jag har nog aldrig begränsat min längtan. Den har alltid varit som en fri själ. Tänkte jag först, men så insåg jag att det inte är sant. Faktum är att jag lämnade mitt äktenskap efter 17 år ihop för att relationen rymde endast den längtan vi delade. Barn och hem. Men jag längtade efter mycket mer än så.

Jag klev in i relationen till mina barns pappa djupt skadad efter en annan relation med en man. Till det yttre hade jag ett eget hem, ett arbete med fast inkomst, jag var ung, vacker och 22 år när vi träffades. Känslomässigt var jag trasig inombords. Jag hade förlorat min känsla av värde och värdighet, mitt självförtroende, min inre styrka och min självbild. Och kanske värst av allt, min inre ledstjärna, glädjen och kärleken till livet. Den unga kvinna han mötte var till det yttre jag, men till det inre bara en spillra av mig själv.

Kanske är det bara min personliga upplevelse och inte alls en objektiv sanning, men när jag började återfå krafterna väcktes en fråga i mitt inre: "Tål mannen min styrka? Eller blir han hotad av den?"

Jag tror jag alltid burit den frågan inom mig. Ganska troligt för att jag växte upp omgiven av "svaga" män och "starka" kvinnor.

Frågan har fortsatt att följa mig i livet. På arbetsplatser och i relation till män. "Kan jag sträcka på mig i min fulla längd och använda hela min kompetens och livserfarenhet, eller måste jag krypa ihop och bli mindre för att bli älskad och accepterad?"

Kanske vilar den andra Marie för att jag tvekar på svaret. Kanske tänker hon: Vad är det för mening att vakna och stiga upp om jag ändå ska bli vingklippt och satt i en bur?

Klarar jag av att säga: "Ja, sträck på dig i din fulla längd, använd hela din kompetens och livserfarenhet, kryp inte ihop och bli mindre för att bli älskad och accepterad, varken inför Gud, kyrkan, kvinnor, barn eller män."

Har jag lärt mig att se på mig själv som hotfull när jag velat äga all min kompetens och livserfarenhet? Ja, så är det nog. Det är den respons jag mött när jag försökt ge mig själv tillkänna, att jag är ett hot.

Kanske är det så, att jag hotar något. Status quo. Den rådande ordningen. Lögnerna vi lever med. Den polerade ytan som döljer spillrorna innanför. Röran, smutsen och förnekelserna. Skammen, skulden och vilseledandet. Alla möjliga och omöjliga former av jävelskap.

Kanske är min starka längtan ett hot. Kanske är min livserfarenhet hotfull. Må det isåfall vara så.

Jag vet att jag inte är ett hot mot friden och freden, kärleken och livet, föreningen och mångfalden, sinnligheten och sensualiteten, ömheten och närheten, nåden och barmhärtigheten, omsorgen och medkänslan, förlåtelsen och försoningen, tron och hoppet, Skapelsen och kroppen, själen och Anden.

Barnet tittar ömsint på sin mor. Och jag inser för första gången att hon tittar på mig. Marias blick vilar inte på sin son. Den vilar på mig. Hon ser mig i ögonen. Och jag inser hur hotfullt hennes ja var och fortfarande är. För människornas bild av Gud, för templets och samhällets rådande ordning, för männen.

För Marias ja, ett litet men verkningsfullt ord, var ett ja till ett barn som omkullkastar allt vi tycker oss veta och förstå om Gud och vad det är att vara människa.

Hon tittar inte bort. Hennes blick väjer inte. Jag fyller upp hennes synfält. Och hans blick är fäst på henne. Jag förstår nu varför man säger att ikonen är ett fönster mot himmelen. Min ikon står lutad mot den stängda terassdörren, men har öppnat ett fönster mot Gud. Kanske är det så att man måste stänga den dörr som vanligtvis står öppen för att öppna ett fönster mot en djupare verklighet.

Jag ser ömhet, men också vemod i hennes blick. Kärlek, men också sorg. Ett ja till Gud gör inte livet enklare, men den kapacitet varje människa besitter, vare sig man är ung eller gammal, blir till ett verktyg för Gud. Den livserfarenhet som dimmar ljuset och glädjen i våra ögon, använder Gud till att välsigna andra människor med.

När man en gång hållit Marias son i sin famn, lutat kinden mot hans huvud och erfarit hans helt unika blick, då finns det ingen väg tillbaka. Man kan stanna där, bli kvar i en sorts limboland där man varken vågar gå framåt eller kan ta ett steg bakåt. Där man inte yppar ett ord om mötet för någon och inte öppnar sig för kärleken han kommer med. Han blir då till en människas hemlighet och enskilda egendom. Till slut tvivlar människan på den erfarenhet hon gjort av Gud, just för att den inte gavs några ord, inte fick någon plats och inget liv att leva av.

Det är den djupa sorgen i Marias ögon. Inte att hennes son dog. Men att det liv han gav människan inte kläddes i ord, handling och förvandlande levnadsöden. Bådas lidande var då förgäves. Ingenting är så sorgligt som att den enes smärta inte blir till den andres välsignelse. Det är definitionen av meningslöst lidande.

Virgin Glicofilussa, står det på baksidan av min ikon. Jag tror att vi på svenska kallar den för Ömhetens moder. Det är vad den är, full av ömhet och närhet. Omsorg och intimitet. Den sortens kärlek som också alltid bär med sig ett stråk av sorg.

Kram,