Tillbaka där allt började

Så skönt det är i skuggan under parasollet. En svalkande bris sveper med jämna mellanrum över min hud. Jag gläds åt att jag snart ska kunna skörda plocksallad ur min balkonglåda och klippa dill som jag kan frysa in.

Jag inledde denna dag på ett alldeles nytt sätt, efter de vanliga morgonrutinerna med kaffe, knäckebröd och daglig läsning i mina böcker. Jag tog mig till församlingen jag konfirmerade mig i för att delta i en lätt sommar-Qigong och meditation. Bortsett från ledaren var jag nog yngst.

Kanske var det just i det rummet som allting började. Eller så var det i det angränsande. Då hette ledaren Maud Rosensköld och hon var präst. Vi ungdomar låg raklånga på golvet och hon ledde oss i en meditation. Jag tänker att det var i det ögonblicket som Gud krafsade lite i min bördiga inre jord, stack ner sitt finger så att ett hål formades och sådde där ett litet prästkragefrö.

Vi vet alla hur en stad, en by, ett hus, en plats ser ut när människan övergett den. Naturen tar över. Buskar, träd, blommor, ja alla sorters växter bryter sig igenom glas, asfalt, betong, tak och väggar. Väntar vi tillräckligt länge kommer allt att begravas under naturens egna krafter. Och med växter kommer insekter. Med insekter kommer fåglar. Med fåglar kommer andra djur. Det vilda tar över och en mångfald breder ut sig.

När jag 15 år senare återvände till den plats i mig som Gud hade petat i och sått sitt frö, fann jag en hel värld som hade brett ut sig. Jag tänker att det var min konfirmationspresent av Gud. Fröet. En trygg plats i mig själv som han hade sått och sedan vårdat i min frånvaro.

När jag idag besökte den fredade platsen under förmiddagens meditation valde jag att gå till själva dess centrum, dess nav, platsen där Gud tryckte ned sitt finger i min jord.

Idag möter jag inte en prästkrage på den platsen. Inte heller en blommande äng som det var under väldigt många år. Idag står på den platsen ett gigantiskt träkors som ingen människa i världen skulle kunna rubba, än mindre lyfta och dra upp ur mig. Dit går jag när jag mediterar. Ofta sitter jag bara lutad mot det och tittar ut över havet som ligger alldeles intill. Mestadels tyst. Ibland tackar jag för sådant som hänt under dagen. Ibland gråter jag av sorg och ensamhet, saknad och längtan. Ibland lägger jag av mig alla människor jag bär i mitt hjärta. Ibland lämnar jag oron över klimatet, världsläget, mina barn och barnbarns framtid där vi korsets fötter. Ibland ligger jag där för att jag är så hiskeligt trött och bara behöver vila och känna att han vakar över mig. Ibland tömmer jag ur mig alla björnbärstaggar som satt sig i mitt hjärta och klär av mig alla mina smutsiga tankar och känslor som jag inte skulle låta någon annan se.

Det var fint att vara där vid korset och samtidigt vara i min gamla kyrka. Det fint att vara själv med Gud i mitt inre och samtidigt dela tystnaden med de andra. Meditation i grupp förstärker Guds närvaro. Inte konstigt med tanke på att han är där med var och en av oss.

Det blev en mycket fin stund med Jesus jag fick. Jag fick se hur total min tillit är till honom. Hur trygg jag är i hans händer. Bokstavligen. Föreställ er denna scen ur filmen Titanic med Kate Winslet och Leonardo DiCaprio.

Så stod vi, Jesus och jag, i min meditation idag. Hans armar om mitt liv. Mina utsträckta. Jag lutande mig framåt.

Vi stod på en hög klippa. Om han hade släppt mig hade jag fallit ned och dött. Jag kände ingen rädsla. Jag kände mig totalt fri. Hållen. Trygg. Älskad.

Sedan befann vi oss över ett stort hav. Om han hade släppt mig hade jag fallit ned och drunknat. Jag kände mig totalt fri. Hållen. Trygg. Älskad.

Han svepte något om mig. Vingar tänkte jag. Så att hans händer skulle vara fria. Och han tog mina i sina och sträckte dem upp mot himmelen. Ner genom mina armar strömmade då krafter från Gud. Ljus som fyllde upp de många såriga och ömma platser i min kropp. Min fot, mitt knä, mina höfter. Min mage, mina tarmar, mitt hjärta. Sedan hörde jag ledaren röst och hon uttalade en välsignelse över oss.

Någon kyss, som i filmen, fick jag inte av Jesus. Vårt liv är inte en romantisk film, men vårt liv ihop bygger på en sann historia där han dör och jag överlever.

På bokbordet i kyrkan fann jag gamla pocketböcker och inbundna böcker. Säkert sådana som församlingsmedlemmarna skänkt. Där fann jag några av Paulo Coelho och log lite för mig själv. Det är också att vara tillbaka där en resa började, den då jag började sluka andlig litteratur. Paulo Coelho och Marianne Fredriksson ledde mig många år senare till Wilfrid Stinissen och Ylva Eggehorn.

Jag fann en bok jag inte har läst av Coelho, Hippie från 2018. Den är tydligen hans mest självbiografiska bok, så den köpte jag för några kronor. Perfekt sommarläsningen. Det finns alltid en mening med att gå tillbaka till där allt började när livet dukar fram det åt en. Ibland återvänder vi för att se hur det började och hur mycket som utvecklats. Ibland för att knyta ihop säcken och släppa det som varit. Ibland för att återvända till det enkla för den andliga resan kan ibland komma att bli alltför elitistisk och nedvärderande mot andra former av andlighet än den man själv kommit att anamma.

Det gjorde mig gott att vara tillbaka i min gamla konfirmationskyrka, att meditera en stund under någon annans ledning än min egen, att utöva enkel Qigong, att få med mig ett par böcker hem och att göra något helt annorlunda mot vad jag vanligtvis gör.

Ikväll ska jag dansa bugg på stranden. Svettas. Gå därifrån med värkande ben och ett leende på mina läppar. Men först ska jag äta lite mat och cykla ned till Sibbarp för att ta ett dopp i havet. Min hemester behöver innehålla variation. Lite av varje, men mest sådant min kropp behöver, för den är sleten, det blev tydligt under Qigongen och meditationen. Min kropp behöver kärlek och omsorg. Alla former av den. Inre såväl som yttre.

Kram,