Min första stora kärlek

Persilja, gräslök, timjan och basilika står planterade i silvriga metallburkar och har den gulbrända putsen på fasaden som bakgrund. Tillsammans med hettan, det starka solskenet och skuggmålningarna på balkongens väggar skapar de en medelhavskänsla. Själv sitter jag i skuggan under parasollet som jag knutit en sjal på för att få ännu mer skugga.

Jag tänker på min gamla mamma. Den här värmen är inte behaglig för henne. Jag gissar att hon mestadels ligger i sängen och vilar.

Jag tänker mycket på min mamma som nyss fyllde 95 år. Det är jobbigt att se henne åldras, trots att det är en gåva att hon får göra det. Jag tänker på henne när det är så här varmt, på att det är tungt för henne, att hon förlorar aptiten i hettan och det är inte bra.

Jag tänkte på henne när jag pratade med en kvinna efter högmässan som visade sig vara ett år yngre än min mamma. Jag trodde kvinnan var runt 85 år. Ofta när jag möter gamla människor som verkar mycket yngre än vad de är har de en sak gemensamt, att de varit fysiskt aktiva och fortsätter att vara det även om det är i en begränsad form. Och jag anar också att man behöver en puff i baken, att man förlorar lite motivation med tiden.

Jag tycker att min mamma åldrats sedan hon slutade träna efter att hon fick en stroke för två år sedan. När de tog tillbaka hennes träningsmaskin för armarna som hon hade hemma och hon inte längre hade en stående rehabtid att åka iväg till, så har hon börjat säcka ihop i kroppen, men också mentalt och känslomässigt. Det blir så uppenbart att man inte "har råd" som äldre att inte träna och att träningen handlar om att bibehålla de krafter man har så länge man kan. Inte att få mer kraft, men att inte förlora den styrka man har. På alla plan.

Det har bara gått fyra månader sedan min bästa vän dog. Jag levde i sex år med vissheten om att hon skulle dö, att sjukdomen inte kunde botas. Jag lever varje dag med vetskapen om att min mammas tid är begränsad och att den går mot sitt slut. Det är känslomässigt oerhört utmanande att bära den andres stundande död.

Det var självfallet mycket svårare för Carina än det var för mig. Det är mycket svårare för min mamma än mig. Men det är ändå svårt när man som jag knutit djupa band med en människa att känna hur den väven sakta löses upp varje gång vi ses. Jag var så oerhört tacksam för varje möte jag fick med Carina och jag är det också med min mamma, men efter varje träff översvämmas jag av sorg. För jag vet aldrig när det är sista gången vi ses.

Sista gången jag träffade Carina råkade jag få med mig hennes svarta skinnhandskar. På något sätt kände jag när jag gick därifrån att det var mitt sista besök hos Hans, där Carina bodde det sista året. När jag insåg att handskarna inte var mina, bekräftade de min känsla. Och när Carina svarade att jag skulle ta med dem nästa gång jag kom, minns jag att jag tänkte att det nog inte blir fler gånger. Jag hade rätt.

Jag hoppas att min mamma känner när det närmar sig och berättar det för mig. Precis som Carina gjorde när hon sade att hon var redo. Sista gången vi pratades vid hade hon åkt in på Hospis och i telefonen sade hon att hon var klar. Vi hann inte träffas efter det.

När jag idag satt och lagade en skjorta tänkte jag på min mamma som alltid sytt mycket. Jag kom på mig att önska att hon var yngre, att hon fortfarande sydde, för jag hade haft ett jobb åt henne då. Ett hon hade varit perfekt för.

Det är en av sorgerna man som barn möter med åldrande föräldrar, att allt sådant de kunde förut slutar de successivt att klara av. Allt det jag alltid förknippat min mamma med; sömnad, stickning, lösa korsord, läsa böcker, läsa sagor för barnbarn och barnbarnsbarn, titta på fotboll, rensa i skåp, allmänbildning, varggrinet när hon vinner i kortspel eller Alfapet, att gå dubbelvikt längs en sandstrand för att plocka stenar och sedan samla i små glasburkar, att rensa ogräs och berätta vad saker heter. Bit för bit har det tagits ifrån henne.

I flera år har hon tagit sprutor i ögonen för att bromsa förloppet av grön starr. Hon har inte läst en bok på länge. Nu klarar hon inte längre av att följa med i fotbollsmatcherna heller. Men hon läser fortfarande nyheterna på textteve. Jag fruktar den dag hon inte intresserar sig för omvärlden längre.

Hörseln har av ålder blivit sämre. När sade att hon inte längre hörde koltrastens sång utanför sovrumsfönstret gjorde det ont i mitt hjärta. När hon inte känner doften av nejlikan till balkongen smärtar det till i mig. Hennes förluster gör ont i mig.

Varje gång hon mister ännu en förmåga hon alltid haft, förlorar jag en bit av min mamma och det tar mig så väldigt hårt.

Men hon klarar av att läsa de korta novellerna i sin veckotidning. Inte romanerna som löper över flera nummer för hon hinner glömma från vecka till vecka vad de handlar om. Hon löser lite korsord. Det är stroken för två år sedan som gör det svårt. Högerhanden hänger inte med. Bokstäverna blir extra snirkliga kan man säga. Vi spelar kort och skrattar när hennes hand rycker till eller hon ser fel på om det är en sexa eller sjua på kortet. Vi spelar Alfapet. Fram till nyligen har minnet varit klart, men jag har noterat att det börjat bli sämre och att hon får leta efter ord.

Min mamma är en seg kvinna. Men om jag ska vara ärlig så tror jag att hon allt mer lever för vår skull, inte för sin egen. För hon vet att vi är så många som kommer att bli förtvivlade.

Carina sade några år innan hon gick bort att jag inte skulle hålla kvar henne. Och jag gav henne det löftet. Om min mamma skulle be mig om detsamma, skulle jag behöva svara: "Tyvärr, mamma, jag kan inte släppa taget om dig. Det är du som måste göra det, för jag vill ha dig kvar helst till min egen död. Du är min mamma och ingen kommer någonsin att kunna fylla tomrummet efter dig". Jag vet att det är egoistiskt, men i det här fallet måste jag få vara det. Jag växte upp utan en pappa, därför har min mamma alltid haft en mycket stor betydelse för mig. Hon var min första stora kärlek. Och frågar du barnet jag är till henne så är hon fortfarande min stora kärlek. Och jag fruktar den dag hon inte längre finns kvar hos mig. Jag är orolig för hur jag ska klara av den förlusten.

Kram,