Gud tar upp ett gulnat fotografi

Jag har inte öppnat min bibel på länge. När jag slår upp den finner jag ett vykort med en lyckohälsning från en vän, två bokmärken varav den ena är en knypplad gåva från en annan vän, med motivet av Maria med Jesus och den andra ett bokmärke jag själv tecknat med Sötnosenmotiv.

Det ligger även några kort av ikoner som jag fick på en retreat ledd av en ikonmålare, en gulnad lapp med ord jag uttalade för snart 20 år sedan som en tredje vän skrev ned. Den lappen har även en liten teckning jag inte vet vad den föreställer men som min son måste ha ritat när han var liten. Sedan finner jag ytterligare en lapp med egna anteckningar kopplade till bibelhänvisningar. Sist av allt finner jag ett mycket gammalt och gulnat fotografi från slutet av 60-talet eller början av 70-talet.

Jag undrar om det är en telefonkatalog som ligger bredvid min röda telefon. Tänk att det finns människor som aldrig sett en sådan tjock bok full av namn och nummer. Tänk att det finns människor som inte skulle ha en aning om hur man ringde en vän från en telefon med lur, sladd och en snurrande nummerskiva. Tänk att den lilla tjejen på det gulnade fotografiet är jag. Samma kropp, samma intensiva bruna ögon, samma händer och samma lena hud. Det där är jag. Den mindre versionen av mig, själva fröet som sattes i Moder Jord 1968 och hon lever kvar i mig än idag.

Jag är hon och hon är en del av mitt jag. Himmel och pannakaka vad jag älskar henne. Jag önskar jag kunde sticka in mina händer i bilden, in under hennes muffiga små armar och lyfta upp henne för att snusa i halsen på henne och andas in doften av hennes kropp. Gud, vad jag älskar det barnet. Hon är mitt hjärtegull. Min lilla älskling. Jag skulle kunna resa ut i rymden för att plocka ner månen till henne, den lilla sötnos.

Jag önskar att jag hade fått vara hennes mamma, att jag hade fått växa upp med henne, älska henne och lära känna henne. Göra märken i dörrkarmen för varje år det lades en centimeter till hennes längd. Jag önskar att jag hade fått sitta med henne i badkaret och göra skumhattar på hennes huvud och trösta henne när schampot sved i hennes ögon. Jag hade velat kamma hennes mjuka lockar och fläta hennes ljusa hår, klä henne i sköna fina kläder och sätta solhatt på huvudet när våren kom. Jag skulle vilja baka pepparkakshus med henne och slå in kärleken i födelsedagspresenter och julklappar, sjunga "ja må hon leva" och se henne blåsa ut ljusen på tårtan jag bakat. Jag älskar henne med en kärlek som saknar ord men inte handlingar.

Jag skulle gå med henne till taizemässorna och lära henne de enkla men innerliga sångerna. Och mina egna hyllningarna till Guds kärlek skulle jag sjunga för henne vid läggdags tillsammans med bä bä vita lamm och blinka lilla stjärna. Ingenting skulle hon sakna, varken hembakat bröd och jordgubbssaft från bären vi plockat från de skånska fälten, eller de små bröden och den röda saften de gav oss i kyrkan. Det skulle aldrig finnas någon separation mellan Fader Himmel och Moder Jord, mellan ande och kropp, mellan människa och Gud. Jag skulle älska henne med all den kärlek som Gud har för sitt älskade lilla barn, sin dotter, sin gullegris. Och jag skulle lära henne att älska Skapelsen och Gud.

Jag skulle sitta där min mamma satt när hon tog detta fotografi och jag skulle lyssna på samtalen som den lilla flickan hade med sin himmelske far. För den andra pappan var så frånvarande även när han var närvarande att flickans himlapappa förstod att han var tvungen att alltid närvara om flickan skulle vara trygg. Det hade flickans föräldrar gått med på när de döpte henne, även om de kanske inte visste att det är vad dopet handlar om, att låta Gud vaka över den lilla och gripa in när så behövs.

Men ingen kände till att Gud var där varenda dag. Att han pratade med flickan på andra sidan den röda leksakstelefonluren. Att han bläddrade i telefonkatalogen tillsammans med henne. Att han genom leken undervisade henne i kärleken. Att luren var fröet till ett djupare gehör. Att den tjocka boken en dag skulle vara en bibel att bläddra i. Att den egna lilla utfällbara matplatsen skulle vara ett köksbord och en laptop. Att det vi gjorde när jag var liten flicka och som jag inte har något minne av alls, är det gör vi nu när jag är vuxen och via ett gulnat fotografi visar han att det alltid varit så. Att då och nu är förbundet. Och det han gjorde då för att jag skulle vara trygg, det gör han nu för att han finner en sådan stor glädje i att leka med mig. Vi tycker om att leka tillsammans, för i leken kan vi visa oss för varandra som dem vi är. I leken ställer det vuxna ställer sig inte i vägen. Leken blir en föregångare till Kärleken.

Så låt oss på måfå slå upp den vuxna telefonkatalogen och se vem som svarar i andra änden. Sötnosens bokmärke får visa vägen:

Gud den Väldige, han skall välsigna dig

med välsignelser från himlen därovan,

välsignelser från djupet som vilar därnedan,

med välsignelser från bröst och sköte,

välsignelser från ax och blomma,

välsignelser från de uråldriga bergen,

lycka från de eviga höjderna.

(1 Mos 49:25-26a)

Kram,