Den sista askan och en styckad orm

Vad skulle jag göra utan min blogg? Denna oas jag har att ständigt återvända till. Där allt får vara vad det är och som det är. Det är här under palmbladen som olika bitar av mitt liv faller på plats och andra faller bort. Det är här de hårda nötterna blir knäckta. Här får allting i mig komma till tals. Ingenting refuseras utan att först ha blivit mottaget. Här finns den friska vattenkällan att hämta vatten ur. Här flödar mjölk och honung. Här läker jag.

Jag sitter vid mitt köksbord. Nyss hemkommen från högmässan i Standkyrkan. Det är Apostladagen enligt kyrkoåret och jag tänker på texterna jag lyssnat till i kyrkan, på allt det som ligger på mitt matbord och vad hela min kropp just nu tycks uppfylld av. Och den nya frisyren.

Jag känner mig som en ung kvinna inombords idag. En som alldeles nyss blivit myndig. Jag sitter ned vid mitt köksbord för att väva samman alla inre och yttre tecken så att jag kan förstå det som vill bli förstått.

Igår grät jag. Jag var tvungen att sätta mig ned och möta upp det som gjorde ont i mig. En djup och verklig ensamhet svår att förklara. Något jag själv inte helt förstår mig på och som är tungt att bära. Då kom han, Jesus, och tog min utsträckta hand i sin. Han reste mig upp, men jag orkade inte bära upp mig själv, så han lyfte upp mig i sina armar och bar mig i sin famn. Minnesbilderna började strömma fram.

Jag är sexton år och ligger i min säng med ett krossat hjärta. Det finns ingen som kan trösta mig. Jag känner mig så ensam med min smärta och min hjärtesorg. Han lyfter mig upp ur sängen och bär mig därifrån.

Jag är 22 år och ligger i en sjukhussäng. Sköterskan ska sticka en lång nål i min magen. Därinne ligger ett barn som aldrig kommer att födas. Jag känner mig så ensam och förtvivlad. Han lyfter upp mig i sina armar och går därifrån. "Jag ska vara din son", säger han "och jag ska inte vara en börda utan en välsignelse".

Jag är 34 år och sitter på en dubbelsäng. Jag vaggar för att uthärda den panikångestattack jag genomlider. Den jag trodde skulle vara mitt stöd sitter i soffan och tittar på teve. Jag känner mig så fruktansvärt ensam och otrygg. Han tar mig i handen och reser mig, med bestämda steg går vi därifrån och jag hör honom muttra ilsket "nu får det vara nog".

Jag är 43 år och ligger i min säng. Jag har precis haft en oväntad fasansfull syn där jag sett mig själv död, hängd i ett träd. Skräcken har fått fäste i mig. Jag har dödsångest. "Jag kan inte hjälpa dig", svarade mannen jag nyss ringde för att få tröst. Inombords rämnar allt. Jag faller fritt. Länge. Väldigt länge. Han står längst ner på botten och tar emot.

Jag närmar mig femtio år och ligger på fårfällen nedanför mitt krucifix. I tusen bitar är jag utspridd på golvet under hans kors. Med en kropp som tömts på liv, en strimlad själ och ett hjärta som brustit och endast består av utslängda skärvor. Jag är ensam. Helt själv med min smärta och sorgen efter allt jag har förlorat. Det finns ingen kropp att lyfta upp och bära därifrån. Jag är en spillra till människa. Det enda jag har kvar är livet.

Det är Anden som bär mitt liv. I bön. Det är inte jag som ber, inte jag som bär mitt liv. Anden ber. Anden bär. Jesus är fastnaglad. Hans händer kan inte lyfta upp mig. Hans fötter kan inte gå därifrån med mig. Men hans Ande är fri. Jag känner Andens rörelser i mitt inre. Vingslagen som blir till krusningar i mitt inre hav. En ordlös närvaro som kommer med vila. Gud är tyst. Allt är stilla. Endast Anden är i rörelse. Det är en tyst bön. Andetag.

Sedan ber Anden med ord. Jag hör Jesusbönen om och om igen. Som vore bönen en form av konstgjord andning för att hålla mig vid liv när min kropp, själ och hjärta inte längre klarar av den uppgiften. En bön som plockar upp hjärtats alla skärvor och långsamt limmar samman dem en efter en. En bön som samlar ihop själens alla strimlor och försiktigt syr ihop dem en efter en. En bön som likt ett dropp ger kroppen näring så att den långsamt återfår sin styrka.

Jag ska fylla 58 år i år. Jag sitter själv vid mitt köksbord och bevittnar allt ännu en gång. Den outhärdliga ensamheten när jag behövt en människas närvaro, stöd och tröst. Det stora lidandet när jag behövt en människas lindrande kärlek och omsorg. Det brutala i att gång på gång få erfara den sortens ensamhet och lidande helt på egen hand.

Men jag ser också Honom, hur det är Han som ser mig, plockar upp resterna av mig, bär mig och låter sig spikas upp på ett kors för att kunna ge mig sin Ande när ingenting annat hjälper.

Jag känner mig som en ung kvinna, för endast i arton år har jag känt Honom och följt Honom. I det är jag ännu inte mogen.

Han såg bortom mina runda svullna bröst. Han såg mitt sårbara kärlekssfulla hjärta.

Han såg bortom mina bruna intensiva vackra ögon. Han såg själens klara skärskådande blick.

Han såg bortom kroppens sensuella former. Han såg en Skapelse som väntade på Hans fröer.

Han såg passion där männen såg åtrå. Han såg hängivenhet där männen såg lidelse. Han såg lidandet när männen blundade. Han såg djup närvaro som männen hade övergivit.

Jag har en kallelse.

Om du kunde se in bakom min bröstkorg skulle du se ett hjärta som består av tusen skärvor som limmats ihop av Gud.

Om du kunde se in bakom mina ögon skulle du se en själ fylld av sömmar, en själ som lappats ihop av Gud.

Om du kunde se in i mitt liv skulle du upptäcka att Gud är min pacemaker, att det är Anden som fortfarande håller mig vid liv.

Om jag inte var kallad skulle jag inte vara vid liv.

Kallelsen är utspridd över hela matbordet. Liksom jag har behövt sammanfogas på alla plan måste min kallelse limmas, sys och hållas vid liv med ett näringsdropp innan den kan fyllas med Andens liv för att sedan flyga ut över världen som en fri fågel. För mina händer är fastnaglade vid datorn och pennorna jag ritar med. Mina fötter vilar tungt mot köksgolvet så jag inte ska gå någonstans.

Jag är en ung kvinna även om mitt utseende säger något annat. Igår tog jag fram saxen och klippte mitt hår för den unga kvinnan var missnöjd med den äldres frisyr. Idag drog jag på mig en klänning som den äldre känner sig tjock i, men den yngre känner sig fin i.

Den äldre bär alla de svåra erfarenheterna av ensamhet och smärta. Den yngre bär erfarenheten av att Gud alltid är med henne. Allra mest i ensamhet och smärta.

Den äldre tittar på allt som ligger utspritt på bordet och tänker att hon inte vet vad eller hur han ska göra med allt det. Mer än att möjligtvis sortera det och sedan lägga undan det. För hon vet inget annat än bortvaldhet. Den yngre däremot bryr sig inte om vad eller hur, det är Guds huvudbry inte hennes. Hon ska bara lyssna till Andens rörelser och orden hon av erfarenhet sammanfogar allt till en helhet med Guds hjälp.

Att lyssna till den yngre och låta henne klippa håret och välja kläder är att lämna över stafettpinnen i händerna på den som nu är redo att ta över.

Det sista den äldre fick i uppdrag att göra var att sopa upp askan efter den eld som en gång brann i henne, samt att stycka den orm hon fångat in och slänga den i Guds förtärande eld där den hör hemma.

Varför kom inte Jesus till min undsättning tidigare? Varför väntade han med att visa sig tills för arton år sedan, det år jag skulle fylla fyrtio?

Det gjorde han inte. Han kom när jag var fjorton, under min konfirmation. Han visade sig i en meditation som en prästkrage jag fick vila i och omslutas av. Jag kände bara inte igenom honom, att blomman var hans hjärta, hans famn.

Han kom året jag skulle fylla 22, när jag oväntad blev havande med en son jag aldrig födde fram. Märkt av min barndom och uppväxt kunde jag inte ta emot det barnet. Jag förstod inte att Gud kunde komma som ett litet gossebarn.

Han kom under alla mina tre kommande graviditeter och genom livgivandet av mina barn. Men jag kände inte igenom honom i de egenskaper som vaknade till liv i mig i mötet med mina flickor och min son. Kreativitet och entreprenörskap, ljus och klarsyn, helande och försoning. Inte förrän i efterhand har jag förstått att det var så.

Han kom när jag mediterade, men jag kunde inte riktigt ta in att det var han som vandrade med mig, inom mig, inte förrän efter tio år.

Jesus fanns inom mig innan någon man trängt in i min kropp, min själ och mitt hjärta. Hans stigar var upptrampade innan männen lämnade sina spår efter sig. Hans fröer såddes långt före deras säd föll i min jord. Hans ande svävade över mitt vatten innan deras ormar slingrade fram på mina marker. Allt detta vet och minns den yngre kvinnan. Därför får den äldre kliva åt sidan för att ge plats för den yngre med det bättre vetandet i mig.

Det är inte enkelt att möta upp det vi bär på inom oss. Inte de svåra erfarenheterna av ensamhet och lidande. Och inte heller det ljus och den visshet vi innerst har. Jag har mot min egen vilja ofta tvingats till att göra detta på egen hand. Det är ingenting jag rekommenderar. Vi behöver andra människors närvaro och stöd både i smärta och i eufori. Vi är inte ämnade att ensamma möta vår egen sorg och att ensamma bära vår smärta. Inte heller är vi skapade för att ensamma bära närvaron av Jesus i våra liv och hans kärlek för oss. Både ljuset och mörkret är för tungt för en människa att ensam ta hand om. Jag tror att jag bloggar och delar med mig av de djupaste aspekterna av mig och mitt liv utifall det skulle finnas någon annan därute som inte har någon att dela sitt liv med. Jag hoppas då att min blogg kan vara en oas för den som vandrar ensam i sin öken. Att mitt djup kan möta upp ditt djup, så att du inte är ensam trots att du är själv. Försök att minnas och vila i att Gud ser dig även när du ännu inte upptäckt att Gud är hos dig där du är. Det kan till och med vara så att Gud bär dig utan att du känner till att det är så. Du skulle veta om Gud satte ner dig och dina ben vek sig under dig, men Gud gör inte så. Gud bär dig utan att ge sig själv tillkänna. Sådan är kärleken.

Du är älskad!

Kram,