Det är ett högt pris att betala

Ibland önskar jag att jag inte sorterade mina sopor, att jag bara lade allt i en och samma påse, att jag inte sparade på glasburkar eller fick för mig att använda plåtburkar som krukor på balkongen.

"Släng och bränn skiten!" önskar jag att det fanns en del i mig som sade. Och allt oftare kommer jag mig på mig med att längta efter att den regeln också gällde mitt inre liv, att jag inte behövde källsortera allt som samlas inom mig. Men jag kan liksom inte rå för vem jag är. För behovet av att källsortera både i den yttre tillvaron och i mitt inre liv handlar om hur min kropp och själ fungerar. Vem jag är.

Jag sitter i det sköna sommarvädret under parasollet på balkongen. Föreningens vaktmästare går med runt med en kantskärare på axeln och väsnas. Men fint blir det. Jag kan om jag vill stanna upp en stund och se för min inre syn den lilla runda spolen med det orangea plastbandet som snurrar så fort att grässtråna klyvs.

I luften ligger fortfarande en svag stank av sopor kvar. Nyss var de och tömde miljöhusets stora plastkärl.

Vinden är svalkande idag, vilket är skönt. Jag brukar vänta med att åka till stranden tills klockan passerat 14 eller 15 för att slippa de stickande solstrålarna och kletig solskyddskräm.

Jag vattnar nästan dagligen alla mina krukor på balkongen. Gröna klasar av sorten Moneymaker mognar sakta på mina tomatplantor. Margeritan jag trodde var på väg att dö blommar mer än någonsin och salvian intill har också fått en massa nya blommor. Jag tror alla växterna blev glada över den lilla pausen från hettan som de fick förra veckan. Det var i alla fall jag.

Jag har inget tak över min balkong så jag vet ännu inte riktigt var jag ska hänga ljusslingorna för utebruk som jag fick av dottern nu när hon gör sig av med saker inför sin flytt. Först ska lamporna få sig en rejäl rengöring. Liksom alla de plastleksakerna som just nu står i duschen som hon också hade hos sig. Jag tänker att de små barnen på min gård kan få de saker som mina barnbarn inte längre behöver.

Ett sista skåp till mitt sovrum kom dottern och hennes pojkvän med igår. Nu ska jag bli av med en del bananlådor där jag förvarat fotoalbum sedan årtionden tillbaka. På något sätt känns det lite märkligt att ha kvar alla bilder av det liv jag en gång hade med barnens pappa, men det är för barnens och barnbarnens skull och inte så mycket för min egen som jag i 18 år forslat runt på alla våra gemensamma minnen. Filmer och foto. Det berättar något om vem som är förvaltaren av familjens historia och sådant som inte går att få tillbaka när man väl gjort sig av med det. Att vara en god förvaltare tar både tid och plats.

Jag satt tidigare och tänkte att jag känner mig så uppfylld av mig själv. Inte på ett bra sätt, som i att vara full av liv, utan på ett dåligt, som att det finns så mycket som behöver sorteras. Men är det bara mig själv jag bär?

Vaktmästaren klipper gräset på den lilla röda gården intill. Som alltid är himlen fylld av fågelkvitter här i mitt grannskap. Ett par boende begav sig för en stund sedan till stranden. Det kunde jag utläsa utifrån vad de bar på. Och en annan granne kom bärande på en solstol borta vid parkeringen så han ska nog tillbringa dagen på hemmaplan.

Jag berättar inte detta för att ni är intresserade av vad som händer här där jag bir, utan för att gestalta vad min djupa närvaro gör med mig. Jag översvämmas ständigt av intryck. Ljud, rörelser, vad mina ögon registrerar som jag inte alltid tänker på att jag har ser. Allt detta behöver min kropp och själ sedan sortera, smälta och förädla. Det gör att livet ofta känns överväldigande.

Baksidan med mitt deltidsarbete som husmor är att jag inte hinner med att sortera och processa allt. Det ackumuleras inom mig. Jag blir som en kylskåp där ny mat hela tiden ställs in och eftersom jag inte hinner tillaga allt i tid förvandlas kylen till ett miljöhus med sopor som stinker.

Nu när jag äntligen är ledig och ska försöka komma ikapp mig själv känner jag att det stinker inombords. Också de goda frukterna har gått förlorade. För jag har inte hunnit med att ta hand om mig själv. Det finns ett bäst före datum på det mesta. Också det av andlig karaktär.

Kasta inte ut barnet med badvattnet, brukar man säga. Det är det jag vill undvika nu när jag allra helst bara vill slänga skiten som stinker inom mig. Jag bär på ett sammelsurium av tankar, känslor, minnen och sinnesintryck. Det finns ingen vila i att umgås med mig själv. Än mindre i att umgås med andra eftersom det då fylls på med fler intryck.

Om det inte vore för att jag bar på den del i mig som kan förflytta sig obehindrat i både tid och rum, den som kan föreställa sig den lilla roterande spolen i kantskäraren trots att jag omöjligt kan se den med mina ögon där jag sitter, då hade jag nog gjort som så många andra gör när livet blir för mycket. Jag skulle kört med bananlådorna, leksaker, ljusslingorna, alla de gamla texterna och böckerna, illustrationerna och tavlorna, ja allt som tynger mig och slängt skiten i återvinningscentralens stora containrar. Och barnet hade åkt ut med badvattnet samtidigt som de äkta pärlorna jag samlat för alltid hade gått förlorade.

När jag skruvat upp fötterna på det sista Beståskåpet så det står i höjd med de andra tre i sovrummet, ska jag torka hyllplanen och eventuellt sätta dit de två extra hyllplanen som jag har. Det är steg ett i släktens fotoröra.

Någon gång under dagen ska jag skölja rent leksakerna och låta dem torka på balkongen så att jag kan bära ner alla de som inte mina barnbarn ska ha till barnen på gården. De är ju ämnade att lekas med.

När jag får lust ska jag torka av ljusslingorna. En i taget. Och kanske linda den ena runt balkongräcket. Om den når runt.

Inom mig pågår samma systematiska sortering. Jag kunde inte somna inatt. Klockan tre gick jag ut och satte mig på balkongen, tog en kall öl och lyssnade på en kaskad av fåglar. Jag bad till Gud om att ta emot kvinnan i mig och bära henne tills dess jag har ork att göra det igen. För just nu behöver jag all avlastning jag kan få i mina försök att vara en god förvaltare.

Både min kropp och själ är urlakad. När livsenergin är låg då ligger också nedstämdheten och lurar i snåren runt hörnet. När orken tryter orkar inte sinnet hålla sig ovan ytan. Jag kom på det igår, att det är så för mig.

Jag betalar med mitt liv och min glädje för att kunna arbeta så som ni andra gör och försörja mig. Det är ett högt pris. Icke hållbart på sikt. Jag tror att jag omedvetet har skämts för detta, att jag är som jag är och att jag påverkas så djupt av att försöka passa in i det samhälle jag är en del av.

Men inatt när jag satt på balkongen med Gud, då sade jag också till honom att jag orkar inte längre att lägga skuld på någon eller något för hur jag har det. Jag skiter i hur mycket av det som handlar om min uppväxt, om min pappa, om män, om samhällets syn på hur och vad en kvinna är. Jag skiter i om det handlar om mina erfarenheter, mina egna korkade val, en dålig självkänsla eller min hunger efter att vara älskad som kvinna. Jag skiter faktiskt i varför. Jag har synat varenda sandkorn på den stranden. Gud, var snäll och visa mig istället hur jag ska leva som den jag är, för jag är den jag är och jag påverkas på de sätt jag påverkas, allt det måste och vill jag ta hänsyn till. Jag vet ju att samma sensitivitet är en välsignelse i min relation till Gud. När jag inte är uppfylld av allt såsom jag är nu. För då ryms ingen annan än jag.

Ingen normal pappa skulle vilja att hans dotter betalar med sitt liv och sin glädje för att ha tak över huvudet, kläder på kroppen och mat i magen. Ingen.

Ingen normal pappa är glad över att se sin dotter urlakad och håglös. Ingen

Ingen normal pappa önskar att hans barn ska bli sjuk för att passa in i ett samhälle, en familj, en gemenskap. Ingen.

Ingen normal pappa önskar för sin dotter ensamhet när hon längtar efter och behöver mycket närhet och ömhet. Ingen.

Det är dessa tankar som just nu är min livboj. Guds önskan för mitt liv är det som håller mig flytande, för jag har absolut ingen aning om vad lösningen är. Hur jag ska kunna vara jag, utan att gå under i relation till mina medmänniskor. Hur jag ska kunna vara uppfylld av liv och glädje, inte av alla de tankar, känslor och intryck som ständig svämmar över mig och som jag måste processa samt smälta.

Grannen nedanför rensar ogräs runt det lilla trädet intill hennes uteplats. Hon kunde varit jag. Hennes känsla av omsorg och ansvar sträcker sig en bit bortom hennes eget utrymme. Den når till det som finns i hennes direkta synliga omnejd. Sådan är också jag. Det finns en ansvarskänsla för inte enbart det egna utan också en bit av det gemensamma, det kollektiva, det allmänna. Den egenskapen är vacker. Det är en spegling av Gud. Den behövs.

Jag ser nämligen också att alltför mångas uteplatser i det lilla samhälle jag bor och lever i lider stor brist på en förvaltares ansvarskänsla och omsorg. Skiten tränger sig ut genom de egna utrymmena. Den inre röran blir till en yttre skräpig miljö. En sådan människa som inte tar ansvar för den egna personen och den egna platsen, bidrar inte heller till det gemensamma utrymmet där vi alla ska vistas och trivas. Samhället, världen, förvandlas till en dålig föräldra-barnrelation, där några skitar ner och andra plockar upp efter dem. Jag är hiskeligt trött på den dynamiken. För jag tillhör inte barnaskaran som kan lägga locket på och blunda för verkligheten. Jag internaliserar skiten. Vare sig den är min eller andras. Om jag inte rensar och håller rent, då dör jag. Jag dör. Mitt verkliga jag dör. Guds spegling.

Kram,