Den som har fått hjälp kan ge hjälp

Klockan närmar sig tio på kvällen och det är fortfarande ljust ute. Det är 26 grader i luften och jag har nyss ätit upp kvällsmåltiden och sitter nu och smuttar på en öl på balkongen. Det känns som att vara på semester utomlands.

Badkläderna hänger på tork och håret fick sig en rejäl inpackning tidigare i duschen. Några hårslingor är nästan kritvita efter solens starka strålar. Mitt ansikte och bröst däremot går mer åt det röda efter en heldag på stranden med min dotter och hennes lilla familj. Havet var klart, rent och badkarsvarmt. Helt underbar dag var det.

Jag tycker om att umgås med mina barn och barnbarn. Det är skönt att känna så igen. När jag var sjuk orkade jag inte med umgänge mer än mycket korta stunder. Alkohol var inte att tala om. Min kropp var hyperkänslig för allting. Det är nästan svårt för mig själv att förstå hur illa däran jag var nu när mitt liv återgått till ett mer normalt tillstånd. Och på något sätt är det konstigt att nästan ingen runt omkring mig förstod hur jag faktiskt mådde. Men i gengäld träffade jag inte människor när det var som värst. Det gick inte. Jag hade nog med att klara av att vara med mig själv. Jag levde mestadels i tystnad som bestod av bön, vila och skapande.

Jag läser en bok just nu när jag är på stranden. Den är inte speciellt djup, den snuddar vid ytan när den skildrar ett andligt uppvaknande kan man säga. En bok som jag för tjugo år sedan hade tyckt var mäktig, en ögonöppnare. Men istället för att förkasta den som ointressant läser jag den och är öppen för att ändå bli inspirerad.

Jag har gjort en lång resa. Längre än jag nog själv inser. Kanske för att den skett med små steg. Miljontals små steg. En resa hem till den jag är innerst inne. En resa där mycket av det som förut var omedvetet nu är något jag är fullt medveten om. Tankar, känslor, mönster, beteende, vanor, ovanor, mina styrkor, mina svagheter och så de djupa aspekterna av min person. Öppenheten, lyhördheten, längtan, sårbarheten, sinnligheten, ömheten, sensualiteten och närvaron av Gud i mig.

Jag skulle ha kunnat skriva boken jag läser. Vi har nog ungefär samma litterära höjd på vårt skrivande. Kanske skulle jag skildra människorna mer nyanserade och mindre stereotypa. Men jag skriver inte böcker. Varför vet jag egentligen inte. Jag skriver ju här på bloggen flera gånger i veckan, så kanske handlar det om formen, att jag inte alls är van vid att skriva romaner och fiktivt.

Jag läste några ord imorse som jag antecknade på en liten papperslapp eftersom jag skulle iväg till stranden. "Den som har fått hjälp kan ge hjälp."

Jag fann dem i min nya favoritbok Maria från Magdala av nätprästen Charlotte Frycklund. Just nu är den boken som min bibel. Jag läser varje dag och är nog inne på tredje rundan. Den har sin grund i evangelietexterna och författarinnan broderar ut berättelsen såsom den skulle kunna ha sett ut om Maria från Magdala hade fått berätta om livet med och runt Jesus. Boken fyller ett tomrum i mig som evangelierna inte kan fylla eftersom de är skrivna av män och utifrån männen kring Jesus.

Jag har fått hjälp, men jag vet inte riktigt hur jag ska ge den hjälpen vidare.

När jag var deltagare i en grupp med vägledd meditation var det till så stor hjälp för mig att jag flera år senare öppnade mitt hem och erbjöd meditationsgrupper. Jag leder än idag en meditationsgrupp.

När jag sade jag till att vara med i ett Heal My Voice bokprojekt och fann det oerhört värdefullt och helande, då bad jag om tillåtelse att genomföra samma projekt i Sverige.

När jag kallades till kyrkan och fick uppleva de själavårdande samtalen, evangeliet med berättelserna om Jesu liv och mässan med nattvarden, då kunde jag inget annat än att vittna om detta på olika sätt. I poddar, på Youtube och jag bjöd hem till att fira stilla mässa i mitt hem.

Jag försöker på olika sätt genom mina texter, teckningar och min konst att dela med mig av det jag fått från Gud. Vänskapen med Anden. Upprättelsen som kvinna. Helandet som människa. Men ändå är det som om jag inte når de som behöver det.

Klockan har hunnit bli halv elva. Jag har gått in trots att det är mycket skönare där ute. Ollonborrarna har dykt upp. De vill jag inte fäktas med.

Kanske jag ska gå en kurs i att skriva romaner. Lära mig lite grunder. Jag kan börja med att läsa det som står här: https://tidningenskriva.se/romanhjalpen/komma-igang/

Små steg. Ingen press. Inget krav. Jag vet hur jag själv fungerar. Jag har insett att jag är långsam, att spurta inte håller på sikt. Jag skulle vilja skriva själavårdande romaner. Hjälpa andra såsom jag själv blivit hjälpt. Genom berättelser som delas. Berättelser som skildrar livet, både mödorna och glädjestunderna. Berättelser som ingjuter hopp, som visar en väg genom svårigheter, som inspirerar till nya tankar, som visar styrkan i en tro, som gestaltar kärleken, både sådan vi människor tänker den och den radikala kärlek som kommer från Gud. Berättelser som läsaren kan känna igen sig i och finna vägledning för sitt liv.

Ha en skön söndag,