Don't waste your sufferings

Jag hör kyrkklockorna ringa när jag sitter här på balkongen innesluten i augustis milda vindar och varma sol. Efter tre kvällar med dans på stranden och på Malmöfestivalen kände jag när jag vaknade imorse att jag behöver ta det lugnt för att inte förlora mig själv. Det är vad jag övat på i många år nu och fortsätter att lära mig. Var mina gränser går. Hur jag lever i harmoni med mina medmänniskor och samtidigt i harmoni med mig själv. Ibland måste jag därför också töja på mina gränser, gå över dem, för att kunna avgöra vad jag är redo för, vad jag vill och vad jag klarar av.

Stinissen skriver i dagens text om att mogna genom kriser. Att både barn och vuxna behöver möta motstånd från livet, att en kris får oss att växa. "Mogna betyder ju att överträffa sig själv och det man dittils uppnått. [...] Kriser och svårigheter är ständigt nya chanser att bli mer människa." (Ur boken Idag är Guds dag)

Jag tror att jag djupt nere i mitt inre delar den uppfattningen med Stinissen, att det svåra i livet kan, om man ger det en chans, åstadkomma något gott. I de allra mörkaste stunderna kan jag inte tänka så, men jag har noterat hos mig själv att när det kommer en lättnad, och den kommer alltid, då finns den där hos mig, viljan att omvandla det svåra jag varit med om till något gott för andra. För mig är det ett sätt att förvandla smärta till något meningsfullt. Att låta det onda bli till välsignelse för andra.

"Pain has a purpose and a story to tell", så heter min berättelse i Heal My Voice-antologin Innovative Voices: True Stories by Women Awakening a New World från 2017. Den texten, liksom mina blogginlägg och alla mina e-böcker är små portioner av ett helt liv. De säger alla något lite om mig, men kan aldrig bära hela min livshistoria och allt vad jag är. Texterna pekar på en händelse i mitt liv, från en synvinkel, min i stunden då jag skrev. Skulle jag berätta samma historia idag skulle den låta lite annorlunda även om kärnan vore densamma, för jag är inte densamma idag som jag var för tio år sedan. Jag har mognat mycket under dessa år. Mognat i kärlek, främst i den kärlek som visar omsorg om mig själv. Det är alltid den jag lidit störst brist på, den jag behövt lära känna för att veta vilka doser som skapar harmoni också i relation till andra.

Jag är en avbild av Gud. Idag vilar jag i denna sanning, då för snart tio år sedan när boken gavs ut var det ett statement jag behövde göra för mig själv och försöka förankra in.

"This is not any story, it is letting go of my past and the destructive masculine and feminine I inherited from my mother and father. It is the birth of the woman that I truly am, when I am resting in the unconditional love of God."

Det var en födelse jag genomgick då. Kvinnan i mig som varit formad av min uppväxt och av samhällets bild av vad och hur en kvinna ska vara, den skulle börja bytas ut mot vem Gud säger att jag är, som vuxen människa och en mogen kvinna.

"The scars on my body and in my soul have many stories to tell. My past can spread hope to others when their lives seem hopeless. My journey can bring light into the drakness for someone else that is lost. And I can offer a wounded person the name of my healer, my beloved brother, Jesus Christ."

Jag skar mig djupt i fingret på en skärva från en lerkruka för lite drygt en vecka sedan. Jag har tagit väl hand om det såret sedan dess. Plåstrat om det när det behövts. Låtit det läka ute i det fria när det varit möjligt. Hållit det rent. Varit varsam.

Inifrån och ut har det fått lov att läka utan att jag stört kroppens egen läkeprocess. Istället har jag försökt vara med i den läkningen för att bistå med yttre omvårdnad. Nu syns enbart en liten röd glipa. När jag gick och hämtade datorn måste jag ha kommit åt det mest sårbara stället för några droppar blod sipprade fram. Det som återstår är för kroppen att bilda de sista lagren av hud. Jag kan inte göra det. Kroppen gör det av sig själv. Jag kan vara ett vittne till detta mirakel, detta mysterium som jag inte råder över.

Berättelsen om mitt sår på fingret är en bra metafor för den stora läkeprocess som jag kan se har pågått sedan jag blev havande med mitt första barn, hon som nyligen fyllde 34 år. Inifrån och ut har jag långsamt formats från den djupt skadade unga kvinna jag var som 24-åring till den mogna kvinna jag är idag. Kvar är nu några lager av fin hud som bär mitt alldeles unika mönster.

Varje graviditet har varit som en extra boost, en kick-off, ett uppvaknande av nya friska sidor hos mig. Uppfylld av ett människoliv, som ännu inte mött andra människors värderande blickar, har jag kunnat knyta an till sidor av mig själv som det barnet burit med sig in i moderlivet. Egenskaper som inte har någonting med genetiskt arv och miljö att göra, utan om vad Gud nedlagt i den människa som han formar inuti min kvinnokropp.

Läs gärna detta flera gånger så att du förstår vidden av vad jag skriver. För gör du det, förändras din blick på kvinnan för alltid och dig själv.

Det är groteskt att tänka på hur världen behandlar kvinnor när man vet vilken relation Gud har till sina döttrar. Det finns nog ingenting som är en sådan förvrängd avart av sanningen som just detta. Jo, bilden av Jesus Kristus.

"My pain has a purpose, and a love story to tell. Don't waste your sufferings. Make them significant, to yourself and others." Jag avslutar min berättelse i antologin med några kloka ord som det kan vara bra att påminna mig själv om. "Don't waste your sufferings!"

När jag läser Eggehorns bok, Natt och Dag, denna morgon påminner hon mig om att tron inte är lönsam och aldrig har ämnat att vara det. Kristen tro ger inte den troende framgång, privilegier eller makt över andra. Det kan vara bra att tänka på när kristendomen nu fått ett uppsväng i världen och där en hel del nya medlemmar tyvärr har lockats in av karismatiska ledare av just det säljande budskapet; att den kristna tron kommer med framgång, privilegier och makt.

Det är lika långt ifrån sanningen om Jesus Kristus som den bild av kvinnan stora delar av mänskligheten har köpt.

Tro handlar om överlevnad och om liv. Att ha kommit till en sådan djup självinsikt att man vet att man på egen hand inte kan läka såren i sig själv eller hos andra. Att man som människa inte styr över liv och död. Att livet inte är ämnat att kontrolleras varken utifrån av andra eller inifrån av en själv. Att våra barn är gåvor till sina föräldrar och vi kan vara en gåva till dem. De kommer att ha en del av sina föräldrars genuppsättning och de kommer att formas av den omgivning de växer upp i, men de bär också en egen oberoende person inom sig, den bit av Gud som är nedlagt i dem. De vuxna har som uppgift att hjälpa denna avbild att födas, växa fram och lära barnet att älska och mogna ihop med den.

När jag tittar på på mina barn med dessa ögon ser jag att min första dotter var den som tog mig till kyrkan som bebis, inte jag henne. Varför det var så viktigt för mig att döpa henne i Svenska kyrkan istället för att döpa henne i den makedonska kyrkan som hennes pappa tillhörde förstod jag inte då. Jag slogs för det i nio månader. Nu förstår jag. Jag slogs för oss båda. För hur vacker den ortodoxa kristna kyrkan än är, trots alla likheter med den kristna tron inom Svenska kyrkan, så är den djupt begränsande för Guds döttrar. Därmed är den med och upprätthåller en kluven avbild av människan och en destruktiv relation mellan det maskulina och det feminina. Varken jag eller min dotter ryms inom den synen på människan och kvinnan. Vi bär båda inom oss en djup kärlek och längtan efter en återförening av man och kvinna, av en harmonisk avbild av människan, där båda ryms utan att behöva krympa eller stympas. Och hon väckte liv i den kreativitet och skaparkraft som förmår rymma denna längtan efter upprättelse för Guds avbild människan.

Mitt andra barn föddes med ett starkt ljus, en karisma vi alla drogs till och en medfödd förmåga att lägga pussel på rekordtid. Hon väckte liv i Kristusljuset i mig, i Ordet, språket som pusslar och utifrån små detaljer kan lista ut var just den biten hör hemma i en större helhet. Men i det ljuset blir också det egna mörkret synligt och det tar tid att vandra igenom sin svärta och smärta, allt man formats till som inte är den man är.

Min dotter är ännu upptagen av att vara småbarnsmamma, att se till sina barns, mina barnbarns bästa. Men när Gud vill, då kommer han att väcka liv i sig själv, i de egenskaper han nedlagt i just mitt barn. Och hon kommer att kunna vända moderskapet hon praktiserat i många år inåt mot sig själv och så börja vårda det ljus som hon bär i sitt innersta. Allt har sin tid.

Mitt tredje och sista barn, min son, bar med sig in i mitt liv och i världen en nästan brutal längtan efter helande, förlåtelse och försoning. När jag blickade in i hans ögon väckte han liv i en urkraft som är villig att offra sitt liv och gå genom eld för att föra tillbaka människan till Gud och hennes ursprung som Guds avbild. Detta för att hela varje människans individuella historia för att så också kunna hela mänsklighetens historia.

Min son är fortfarande ung, men han vet vad det är att lida, försaka och hur ont medlidande gör. Det kommer att ta tid för honom att hitta den maskulinitet och den manlighet Gud nedlagt i honom som också rymmer den sortens djupa empati och sårbarhet som hans kropp bär på och som innesluter kvinnan i sin fullhet. Den maskuliniteten går inte att finna i vårt samhälle, den måste sökas, avtäckas och upptäckas inom varje människa. Ingen man jag ännu mött kan vara den sortens förebild som min son behöver. Någon som liknar Josef, Jesu fosterfar, som älskar bortom alla religiösa normer och rådande samhällsregler. Som lyssnar till Guds ord och vilja för sina döttrar.

Vi människor finns till för varandra. Vi är en mänsklighet. När en del lider, då lider vi alla. När en del helas, då blir en liten del av mänskligheten helare. Vår uppgift är att inte medvetet orsaka lidande för Skapelsen, för andra eller för oss själva. Vår uppgift är att växa i kärlek och det kan vi bara om vi låter oss älskas av Gud och vågar älska med den kärlek Gud nedlagt i oss till en annan människa. Vare sig det är ett barn, vårt eget eller någon annans, eller en vuxen, både oss själva och andra.

Guds kärlek har många ansikten och idag vet jag att det enda sätt att bära den kärleken inom sig och ut i världen är genom att hängivet älska sanningen och lita på att den alltid visar vägen trots att den vägen så ofta är en vandring på marker ingen förut gått.

Kram,