Nådens många ansikten

Jag har kommit fram till kapitlet där han berättar att han ska dö. Det vänder sig i magen på mig. Jag känner hennes ångest komma krypande fram också över mig. Hon är inte jag och jag är inte hon, men jag känner så djupt med henne. Tanken på att Jesus skulle försvinna ur mitt liv är en outhärdlig tanke. Jag skulle gå under och det är precis så hon känner i boken, Maria från Magdala.

Jag är inne på fjärde rundan i min läsning av boken jag köpte tidigare i år. De är nu tre, böckerna jag läser från pärm till pärm och sedan börjar om igen, i all oändlighet. Och precis sådana böcker vill jag skriva. Sådana ni andra läser om och om igen. När ni når sista sidan slår ni upp den första igen.

När Maria i boken ropar "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte" efter beskedet att Jesus ska dö, så ropar jag "jag vill, jag vill, jag vill" skriva böcker som håller honom levande.

Jag känner av en salig blandning inombords. Om en stund ska jag ringa min äldsta dotter och gratulera henne på hennes födelsedag. Hon är några hundra mil bort, kanske på en härlig sandstrand i Grekland just nu. Just idag för 34 år sedan förvandlades mitt liv på ett drastiskt sätt och ett nytt livslångt tillstånd inträdde, att vara mamma. Resan med henne har varit som en berg-och-dalbana. Allt annat än händelselös. Hon var ett livligt barn och hon är en livlig vuxen. Jag har saktat ned så mycket att jag numera har svårt att hänga med i svängarna, men kärleken till henne har förblivit intakt. Jag älskar henne mer än hon någonsin kan förstå. Om jag kunde slå in Jesus i ett paket skulle det vara den mest dyrbara födelsedagspresent jag hade att ge henne. Och den mest hållbara och användbara.

Under graviditeten med min dotter framträdde också en annan sida i mig förutom det begynnande moderskapet. Kreativiteten hade sin allra första blomstringsperiod i samband med mitt havandeskap. Det var som om livet jag bar på kände igen och väckte livet i mig själv. Ungefär som i berättelsen med Maria och Elisabeth där barnet i Elisabeths mage sparkar till när den hör den gravida Marias röst.

När vattnet gick sent en kväll satt jag på ovanvåningen av min partners butikslokal och målade kylskåpsmagneter jag hade skapat med hjälp av små gipsformar. Jag var förberedd, så när vattnet rann längs med benen bytte jag till de rena medhavda kläderna och lade handdukar i mina underkläder. Sedan gick jag ner på bottenvåningen, ut ur butiken, runt huset och ner i garaget där han låg i en kundbil och monterade ett billarm. Det här var på den tiden då det inte fanns mobiltelefoner. Jag meddelade honom vad som hade hänt och förklarade att det var dags att åka. Han blev stressad och jag behöll mitt lugn. När han hade packat ihop och meddelat kunden hur läget var, körde vi hem och hämtade den packade väskan och tog vägen inom en vän för att låna deras videokamera.

Under natten somnade han i sjukhussalen medan jag låg och spelade något videspel. Vår dotter föddes någon gång dagen efter. Hon vägde 3260 gram, var 50 cm lång och frisk som en nötkärna. Det är en av de få gånger jag sett honom gråta, när han höll sin nyfödda dotter i sina armar.

På den tiden kom de från en av morgontidningarna och tog en bild som fanns med under nyfödda. Jag kan inte hitta tidningsurklippet, men så här såg vi ut dagen efter hennes inträde i livet.

Nu inför min dotters födelsedag när jag letat efter en gåva har jag också tänkt på min egen kreativitet, den som väcktes under graviditeten. Det finns en del av mig som är lika gammal som min dotter, men som jag har tonat ned till oigenkännlighet. Jag har en ådra av kreativitet som är fiffig och finurlig, en liten pionjär, en som skapar en massa spännande prototyper av underbara idéer jag får. Man kan se glimtar av detta i mitt hem och jag har lådor med mer eller mindre gångbara prototyper som från början var tänkta att bli till produkter. Jag har sidor i anteckningsböcker med sådant jag skulle vilja tillverka.

Då för 34 år sedan tänkte jag inte så mycket, jag bara gjorde. Handgjorda kylskåpsmagneter, blomsterarrangemang med sidenblommor eller torkade blommor, pärlarmand och halsband, loppisfynd jag förvandlade till lättsålda shabby shic-möbler. Jag följde med i tiden, men tillverkade och sålde enbart sådant jag själv tyckte var vackert. Jag lärde mig efterhand vad jag behövde kunna för att tillverka gipsfigurer, trä smycken och renovera möbler.

Jag kallar den kreativa pionjären inom mig för Grace. Det är en nåd att få lov att skapa, nyskapa, återskapa, bli mamma till både barn och skapelser av andra material än kött och blod. Det är Grace som fyller mig med den djupa glädje jag inte finner någon annanstans. Det är Grace som får mig att känna mig levande och i kontakt med resten av livet.

Hon finns inom mig. De senaste dagarna har hon känts nära mig. Jag har pratat med henne, bett för henne, svämmats över av kärlek för henne, bett om förlåtelse till henne, glatt mig åt att hon fortfarande finns och jag har försökt lyssna till och tro på henne.

Jag har fått syn på att jag under en mycket lång tid sagt "det går inte" till henne. Jag har insett hur viljelös jag blivit, hur rädd jag blivit för att säga "jag vill". Kanske för att "jag vill" och "det går inte" har svårt att bli bästa vänner eftersom de ställer sig mot varandra.

Grace talar ett språk som blivit främmande för mig. Hon säger saker som "jag ser att barn behöver detta, låt oss göra en sådan här". Någonstans på vägen har jag blivit rädd för den rösten och för det seendet. Jag tror jag har gett Grace skulden för att mitt liv rasade samman och för allt lidande det medförde. Men det var inte hennes fel. Jag bar på ett barndomstrauma och jag hade byggt mitt liv ovanpå det hål jag inte visste fanns inom mig.

Grace är den del av mig som alltid varit full av liv, som aldrig förlorat hoppet om människor, som väljer tillit framför misstro, som verkligen vill älska för det är så mycket skönare än att tycka illa om.

Hon fanns där nog redan när jag barn. Synlig kanske främst i de tidiga skolåren. Men kanske är det så att när nåden går åt till att hålla undan mörker, ta sig an död och bekämpa destruktiva krafter i omgivningen, då blir där lite eller ingen nåd över till nyskapande och livgivande. Jag tror att det kan ha varit så i långa perioder.

Jag var förberedd inför min dotters födelse. Jag var lugn, kände ingen oro alls, mådde som en drottning under graviditeten. Tänkte utan svårigheter att detta skulle lösa sig på bästa sätt. Jag var uppfylld av liv och det kom med både glädje och styrka. När vattnet gick var det som om jag bara tänkte "let's do this!"

Jag är förberedd nu. För första gången i mitt liv känner jag mig redo att ge liv åt Grace, åt nåden från Gud. Om någon skulle be mig visa vad jag är havande med skulle jag nog ta fram fotot ovan och säga "möt Grace". Hon har famnen full av skapelser. En del har redan sett dagens ljus, andra vilar ännu inom henne. I hennes lådor och anteckningsblock finns massor av "ultraljudsbilder" tagna i olika stadier av havandeskapet. Prototyper som skulle kunna ta form med er hjälp.

En av de skapelser som inte lät sig vänta på att jag skulle bli redo är denna alldeles ljuvliga tjej. För även Sötnosen var havande med ett liv som ville komma till världen, ett som inte ville dröja längre. Det traumatiserade barnet inom mig lyssnade till Grace när hon ropade "jag vill, jag vill, jag vill ge honom liv och visa upp oss för hela världen!"

Nu ska jag ringa till den lilla människa som blivit en vuxen kvinna och gratulera henne på födelsedagen. Hon som med sitt eget liv väckte liv i den nåd som Gud hade nedlagt i mig. Barn är sannerligen en gåva. På mer än ett sätt. Tänk att kärleken till en annan människa kan vara så överväldigande att den väcker liv i kärleken till mig själv.

Det handlade aldrig om bara henne eller bara mig, det handlade alltid om oss. Om att växa in i och med moderskapet utan att förlora mig själv och mitt liv. Om att ge vård och omsorg åt både hennes liv och det som jag hade fått som var mitt.

Jag hoppas jag får chansen att rätta till det som jag inte riktigt lyckades ihop med mina älskade barn. Denna gång i relation till mina skapelser, allt det jag ger liv åt när jag är kreativ, så att jag få uppleva den djupa glädje som kommer av att ge liv, leva mitt liv och samtidigt kunna se till andras liv.

Kram,