Elefanten på avbytarbänk

Jag haltar fram till badrummet denna sovmorgon. Det var en underbar kväll igår på Ribersborg med Dans på stranden. Ljuvligt väder. Massor av folk. Mycket dans. Men det känns i foten. Likadant är det efter en arbetsdag i församlingen när jag stått upp hela dagen i köket. Det som hände i ungdomen får jag betala för nu. Ärret har bleknat. Man måste titta noga för att se det. Men under hudens yta är det tydligen så att det som lagades när jag var 20 år inte klarar av lika mycket belastning som en obruten fot. Den är svagare. Och jag undrar om det är så också för själen, att det som läkt ändå är försvagat. Inte alls som man brukar säga: "What doesn't kill you makes you stronger".

Jag drömmer en massa just nu. Ett återkommande tema är att jag flyttar från ett hem till ett annat. Barnen som flyttar med mig är unga. Jag känner mig djupt missnöjd med det nya hemmet. Det är framför allt grannskapet jag inte trivs med. Jag känner mig inte trygg. Vi har inte samma kultur, inte samma gemensamma gränser att förhålla oss till och inte samma livsstil/livssyn. Jag tror drömmarna kanske vill berätta något om min längtan efter en andlig gemenskap och känslan av att inte riktigt hitta hem.

Jag minns när min mamma sade till mig vid det stora festliga boksläppet av boken Värdefulla Röster att de var min nya familj, kvinnorna i Heal My Voice Sweden. Jag tyckte mig ana en sorg i hennes ord, samtidigt som hon var stolt över mig. Det fanns ett mått av sanning i hennes ord. Jag kände en mycket djup samhörighet med kvinnorna. En varm gemenskap. Mycket kärlek. Den har jag inte riktigt känt igen sedan vi avslutade det sista bokprojektet 2015. Jag har aldrig känt samma känsla i kyrkan. Vi delar samma tro och när vi är framme vid nattvardsbordet för att tillsammans dela samma måltid då upplever jag att vi är ett. Men inte under resten av mässan och inte vid församlingsfikat. Jag känner mig välkommen, men jag känner mig inte hemma. Trots att jag varit där i tretton år.

Det är nog lite som med min egen familj. Jag har alltid behövt något mer än vad de kunnat erbjuda. Något väsentligt. Något som hjälper mig att bli den jag faktiskt är. Något jag inte riktigt vet vad det är. Någon form av näring. Och utrymme. Hmmm. Kanske är det just det. Utrymme och näring. Det jag själv gav kvinnorna i bokprojekten. En plats där de kunde utforska sig själv i närvaron oss ledare och de andra kvinnorna. En plats där de fick sätta ord och röst på vad de fann, och bli varmt mottagna i det. Inte bara vid våra veckoträffar på nätet eller i Facebookgruppen, utan också på sidorna i en fysisk bok och sedan i ett samtal på en podd. De var aldrig ensamma. De hade alltid stöd. Men platsen var deras, ingen annan tilläts ta den ifrån dem.

När man föds in i en familj med en alkoholiserad pappa finns det väldigt lite utrymme för ett spädbarn att få sina djupare behov tillgodosedda. När man växer upp i en dysfunktionell familj är där alltid en elefant i rummet som tar upp den största platsen. När en elefant blir till en hel hjord med elefanter handlar allt om dem, de sjuka, och det friska ges inget utrymme. Så upplever jag min uppväxt där tonåren var den värsta tiden med flera aktiva alkoholister i familjen och ett gravt medberoende hos de andra vuxna. Jag kände mig inte hemma i den galenskapen. Välkommen och inkluderad, ja, men inte hemma. Där fanns ingen plats för mig och ingen näring åt det friska. Elefanthjorden var inte en trevlig plats.

Till min stora glädje finns det inget aktivt missbruk i min familj längre. Det har vi varit skonade från i många år nu. Men ett tillfrisknande är inte detsamma som att allt är friskt. Det är som med min fot. Under ytan finns spåren kvar. Och det är lätt att fortsätta gå dem i dem utan att man tänker att det är något som inte är friskt. Det är lätt att bara se till ytan.

Det friska i mig vill inte överskuggas av andra människors destruktiva sidor. Men jag kan stå i skuggan av Jesus. Igår på morgonmässan använde prästen Elias just den fina formuleringen, att överskuggas av Jesus. Och han talade om att Jesus tog emot stafettpinnen från Johannes Döparen, att det är Jesus som löper den sista sträckan. De orden berörde något djupt i mig. Plötsligt såg jag den tonårsflicka som gjorde just det. Jag sprang tredjesträckan i stafettlaget. Jag var den som rundade det sista hörnet innan jag lämnade över pinnen till siste man som tog hela laget över mållinjen. Den flickan symboliserar det friska i mig som inga familjeomständigheter lyckades ta död på.

Jag har alltid varit en lagkamrat. Aldrig trivts med att ensam stå för hela insatsen. Jag har alltid haft en framträdande roll i alla lagsammanhang, vågat ta risker, satsat, varit drivande, velat sikta högt och långt. Men det har aldrig handlat om att vara bäst, men alltid om att vi ska göra vårt bästa. Det är mitt friska.

Det är okej att jag gör lite extra, för alla har inte samma förutsättningar, men jag vill inte köra slut på mig själv för att en del väljer avbytarbänken för det är bekvämt att slippa göra sin del av lagarbetet. Det är det sjuka i en människa. Lättjan. För mig är det kanske den värsta synden. För det finns något i lättja som handlar om att man inte bryr sig om andra, bara om sig själv. Och börjar man acceptera ett sådant beteende hos sig själv växer man förr eller senare upp till en elefant. Avbytarbänken är till för alla, så att alla får en möjlighet att vila och återhämta sig. Alla människor kan bidra. Alla kan göra sitt bästa.

Jag längtar efter en plats och näring åt Lilla M, min egen inre Johannes Döpare. Det är så jag förstår mig själv, genom att möta de olika sidor som finns i mig. Den plats jag själv kan ge mig är ritblocket, den tomma canvasen och de vita sidorna i ett skrivblock. Och det gör jag. Jag upplåter plats åt mig själv i mitt liv så att jag kan växa och utvecklas. Stagnation är inte ett tillstånd jag trivs i. Flöde vill jag ha.

Kanske är det därför jag älskar att dansa. Dansen är att ge näring åt det friska i mig, att inte låta ärret på foten välja väg åt mig. Dansen är att lämna de gamla fotspår som leder bort från Gud och mig själv. I dansen följer jag. Min kropp får praktisera följsamhet och tillit till mannen. Jag får kvitto på att övning ger färdighet, att tålamod leder till tillväxt och uthållighet till styrka.

Berättelser är förelösande, vare sig de kommer som drömmar eller ett evangelium. Berättelser går in genom stängda dörrar och låser upp inifrån. De rör vid de delar i oss vi inte vill kännas vid. De tar sig in i det omedvetna för att lyfta upp våra skuggsidor i det medvetna.

Kanske är det så att många former av gemenskaper inte håller plats för det friska och vill ge det näring, för att det sjuka i människan vet att om det friska sipprar in är det bara en tidsfråga innan det sjuka avslöjas och med det börjar en förändring vare sig människan vill det eller ej.

Jag vet av erfarenhet att när jag valde det friska i mig för 15 år sedan då satte jag igång en rörelse inom hela familjen som inte togs emot med öppen famn. Tvärtom, det ledde till smärta för oss alla. En tid var jag inte välkommen. För att det friska i mig inte var välkommen. För att det speglade det sjuka i den andre. Och det vill man inte se och kännas vid. Men jag visste att det var bäst, inte bara för mig utan för alla, på sikt.

Ibland måste det uppstå en spricka i den asfalt man lagt över en gemenskap för att den friska livskraftiga plantan ska kunna börja sin utveckling till ett helt nytt träd.

Nyligen stötte jag på detta klipp på Youtube i samband med att jag sökte efter vad som är bra för en kvinna som passerat klimakteriet. Omedelbart visste jag att detta är något min kropp vill prova på. Själen kunde känna hur livets vatten fick hjälp med att porla fritt inom mig. Mina stela leder ropade att detta smörjer dem. Balans och harmoni känner jag när jag lyssnar på hans milda röst. En behaglig närvaro. Barmhärtighet. Vänlighet. Värme. Jag tänker på Carina när hon praktiserade Wuji Gong.

Klippet påminner mig om något jag funnit mycket märkligt i en del kristna sammanhang. Rädslan för den österländska andligheten. Rädslan för kroppslighet. Tanken om att andras andlighet är mörk och ond och leder bort från Gud.

Jag upplever en djup klyfta mellan kropp och själ inom kristen tro. Som om den enda rörelse som kan leda oss närmre Gud är att pilgrimsvandra eller sitta helt stilla i meditation. För mig har det varit mycket hämmande att möta dessa tankegångar. Som om Yoga, Qi Gong eller Thai Chi skulle vara skadligt för mig. Som om kroppsliga övningar skulle leda mig bort från Gud och min relation till Jesus. Som om Gud inte finns överallt. Som om Jesus inte vara människa och kropp. Det är det friska i mig som vill prova Thai Chi, som vill väva samman kropp och själ, ande och människa och vårda min kropp som ett tempel för Gud.

Jag vet att Carina gläds med mig att jag vill börja på Thai Chi. Ett avgörande skäl till att hon kunde leva så länge med sin svåra cancer var att hon tränat Qi Gong och WuJi Gong i många år. Hon var van vid att vara med livet i sin kropp. Hon visste hur hon skulle få det att porla även när allt större stenar lades i dess väg. Skälet till att hon övergick från den mer strikta varianten av Qi Gong till WuJi Gong var för att hon mjuknade inombords.

Så länge det var möjligt praktiserade hon WuJi Gong nästan varje dag. Jag tror det var bara det sista året hon inte längre förmådde utföra dessa övningar, men hon fortsatte att promenera i skogen tills inte heller det gick. Carina visste bättre än någon att kroppen är bäraren av liv. Människans eget liv och i det även Guds liv. Den vissheten delade vi.

Kram,