top of page

EN WEEKEND I PARIS

Jag är ganska säker på att året var 1996 och att jag var gravid med Nicole, vårt andra barn. Vi är på en weekendresa i Paris. Nu i efterhand ser jag alla tecken. Vart livet oväntat skulle föra mig.


Marie Ek Lipanovska i Paris år 1996

Vi vandrade runt i Paris. Avverkade säkert några mil till fots. Vi tog oss upp i Triumfbågen och i Eiffeltornet. Vi vandrade längs Champs-Élysées. Förundrades över hur parisarna parkerade. Häpnade över hur låg standard hotellet hade trots antalet stjärnor. Lärde oss att en kontinentalfrukost inte mättar. Blev besvikna på att de inte hade såser till maten på restaurangerna. Passerade förbi alla exklusiva märkesbutiker där inte vem som helst släpptes in.


Det avtryck Paris lämnade kvar i mitt hjärta var Montmartre - med sina duktiga gatukonstnärer, härliga kaféer och Sacré-Coeur.


I Paris köpte jag min allra första Mariastaty trots att jag ännu inte hade mött Gud. Något i mig visste vad jag ännu inte var mentalt medveten om. Kroppen bar på en visshet om vem jag var djupt inom mig. En kvinna som älskar att dricka kaffe, att skapa konst, som bär på en djup kärlek för Gud, och är formad till att bära Guds liv.

Jag har kvar min Mariastaty trots att hon fallit i golvet någon gång när barnen var små. Hon är lagad och kantstött och finns med i flera av mina tavlor.


Det skulle dröja 20 år innan avbilden i mig, mitt sanna jag, började visa sig. 2016 föddes Sötnosen och med henne har ett nytt liv långsamt växt fram. Jag tar bebissteg mot en tillvaro som konstnär. Sötnosen finns idag i två olika tidningar, ett kristet församlingsblad och en amerikansk nättidning för, av och med kvinnor. Men hon är densamma oavsett var hon befinner sig. Hon är en bibelparafras. Hon tolkar Skriften.

2018 hade jag en utställning med illustrationerna från min bok Ömhetsbevis. En utställning i Strandkyrkan och en i Danmark hos ikonmålaren Anne-Marie Valton på hennes galleri.

I år har jag fått mitt första uppdrag som illustratör av någon annans bok. Den barnboken utkommer under 2024.


2019 började jag skapa figurer av lera och samma år målade jag min första tavla på duk. En med Sötnosenmotiv.

Nicole är den som fick mig att börja skapa abstrakt konst när hon i början av 2020 bad mig måla en tavla till henne. Earth, heter den och hänger idag i mina barnbarns rum.

Under 2023 har jag haft tre utställningar i Strandkyrkan. Kärt barn har många namn, Liv och fram till årsskiftet hänger Guds kvinnor.

Då och då säljer jag en tavla.


Varje havandeskap har fört mig närmre mig själv. 1992 när jag var gravid med Angelina började jag pyssla. Jag har aldrig slutat med det. Skapandet med mina händer väcktes när jag bar henne.

Med Nicole vaknade jag upp till både mitt inre ljus och mitt inre mörker. Kort efter hennes födsel började jag skriva och fick arbete på en lokaltidning genom en berättelse om Nicole.

Med Jonathan vaknade jag upp till kärleken i mig och viljan att hela det som var sönder i mig, för att en dag kunna se på min medmänniska med en klar blick.


När jag bär liv inom mig vaknar jag upp till en djupare sanning om både mig själv och tillvaron.

När jag vårdar det liv jag burit och fött, utvecklar jag sidor av mig själv som Gud nedlagt i mig.

Jag förlöser barnen och de förlöser något i mig. Vi blir till i mötet med varandra.

Min kropp är ett mysterium. Den känner och vet sanningen långt innan mitt sinne öppnat sig för sanningen. Jag har burit inte bara barn i min livmoder, utan också kvinnornas läkeprocesser under bokprojekten med Heal My Voice Sweden. Nu är mitt hjärta den livmoder som bär liv. Guds liv. Anden själv.


Sacré-Cœur - Heliga hjärtats basilika.

Inom mig är jag där nu. Själen är där. Hon ser Maria och förstår att vi alla är skapta för att bli havande med Anden. Kroppen är Guds tempel. Vi är ämnade att ge liv åt Gud.

Maria bär först Gud inom sig, sedan bär hon honom i sin famn så att vi andra kan se honom. Så är det tänkt att också vi som människor ska göra. Både kvinnor och män.

Vad Guds barn förlöser i oss när vi förlöser Jesus i våra liv, det vet vi först i efterhand, när vi blickar tillbaka på det som har hänt. För det går inte att förutspå. Men alla som blivit föräldrar säger samma sak: Hur levde vi egentligen innan vi fick barn och vad levde vi för?


Kram,


bottom of page