Jag slickar mina sår

Idag bloggar jag för att inte dra mig undan, för att inte tystna, inte resignera. Jag skriver för att behålla kontakten. För att fortsätta ha handen utsträckt mot min omvärld. För när det gör ont i mig och jag känner mig vilsen, då har jag för vana att sluta mig och inte släppa in någon. Så jag kan slicka min sår utan att någon ser mig.

Jag skrev igår att jag saknar min älskade vän som dog i våras. Jag saknar inte bara henne, jag saknar den jag var tillsammans med henne. Jag har svårt att vara kvar med delar av mig själv som hon förstod utan att jag behövde förklara. Vi hade båda varit med om saker som förändrat vår syn på livet, vad som är värdefullt och väsentligt. Vi ville leva i enlighet med den förståelsen. Tillsammans kunde vi stå på den platsen av en djupare enhet, av försoning, helhet, närvaro. Jag känner mig ensam där nu.

Hon hade förstått den splittring jag känner inom mig. Jag hade inte behövt försvara min längtan efter enhet i mig själv. Vi levde båda lite off grid. En bit bort från den tillvaro majoriteten av er andra lever i. Där, en bit bort ser man saker från ett annat håll, med andra ögon, med distans. Och världen ter sig galen när man står vid sidan om.

Nu lever jag åter mitt i röran. Med huvudet i en bikupa känns det som. Allt bara surrar runt. Det gemensamma målet i kupan stämmer inte överens med mitt hjärta och min visdom. Jag fylls med tvivel på allt det jag vet är sant. För sanningen off grid är annorlunda än den sanning vi lever efter i vårt samhälle.

När jag inte har henne att hålla i handen går jag vilse i mig själv. Hon var min parhäst. Trots att vi var så väldigt olika som personer drog vi åt samma håll. Vi längtade efter en värld som var hållbar, där människor sökte försoning, där Skapelsen älskades, där vi lyssnade till våra kroppar och förstod hur intelligenta de är.

Min älskade vän hade njutit av att sitta här ikväll med mig på min balkong. Hon hade glatt sig åt och varit entusiastisk över den konstutställning som jag snart ska ha. Själv känner jag mig bara blasé. Jag har inte förmått uppbåda någon som helst lust att måla. En enda ny tavla har det blivit. En tavla till minnet av min vän. Olik alla andra jag målat.

Livet är tomt utan henne. Jag är tom utan henne. "Du är allt!" skrev hon en gång. Jag vet inte vad hon lade i de orden, men hon tackade mig samtidigt för att jag visade allt jag är inför henne. Ingen har någonsin tackat mig för det. Jag har alltid tvingats hålla igen, skala ner mig, för att inte vara det ena eller det andra på en viss plats. För mycket känslor, för många ord, för djup, för glad, för vemodig, för längtansfull, för finurlig, för driven, för sensuell, för troende, för ...

Jag fick vara allt jag är med henne. Hur många människor har du i ditt liv som vill och uppmuntrar dig till att vara allt du är?

Hon stod kvar. Hon övergav mig inte. Inte ens när jag var som mest sårbar och behövande. Inte ens när mina behov drog ut på tiden.

Jag tror hon är den enda människa som verkligen valt mig. Med allt jag är. Som valt oss. Valt vår relation. Jag saknar att känna mig så värdefullt. Icke utbytbar. Uppskattad.

Solen har gått ner bakom hustaket. Min vän ville inte bli bortglömd. Jag låter mig minnas hur betydelsefull hon var för mig. Vilken djup inverkan vår vänskap hade på mitt liv. Trots att det innebär att jag måste stå ensam med hela min saknad på platsen där vi höll varandra i hand. Jag kan inte dela den saknaden med henne, för det är hon som saknas mig.

Jag vet att hon hade velat att jag var kvar där, att jag inte gav upp den väg vi visste var en god väg framåt för mänskligheten. Jag vet att hon hade velat att jag inte tystnade, för hon sade alltid att jag kunde sätta ord på saker hon aldrig hade hört någon säga förut, de där djupa aspekterna av mänskligt liv. Jag vet att hon hade velat att jag stod kvar i min sårbarhet och min längtan efter intimitet, för det var dörren jag höll upp för henne så att vi kunde komma varandra så nära som vi gjorde. Jag vet att hon hade velat att jag fortsatte vara allt det jag är, att hon hade blivit ledsen om jag krympte mig för att undslippa den ensamhet som uppkom när hon dog.

Vänskap, så förvandlande en sann sådan kan vara.

Kram,