top of page

Ett välsignat möte med mitt unga jag

Hon sjunker ner vid min sida denna morgon när jag slagit mig ned i hörnet av uteplatsen med kaffet och mina andaktsböcker. När jag läst ett stycke stannar jag upp och vänder mig mot henne med orden: "Låt mig läsa för dig." Jag har ju läst samma bok i flera år nu så jag tänker att det är hon, mitt unga jag, som nog behöver höra vad Stinissens skriver i sin bok.


Jag noterar att hon stannar upp för att ta in doften av växten som står så nära att den rör vid henne. "Det är lavendel", berättar jag. Hon kan inte så mycket om växter. "Känner du igen doften?" frågar jag henne. Hon skakar på huvudet, så jag hjälper henne att minnas de där små tygpåsarna som mamma sydde och lade bland handdukar, lakan och underkläder. Då nickar hon igenkännande. Hon tittar sig lite omkring på uteplatsen och säger sedan: "Vad fint du har gjort det här." Jag ler och säger tack med ögonen.


Mitt stora intresse för hem och trädgård hade ännu inte utvecklats vid denna tidpunkt när jag precis hade klivit över 20-årsstrecket. Det började visserligen gry med min första lägenhet på Ystadgatan. En etta på 40 kvadratmeter med Stockholmsdusch och sovalkov. Jag minns hur jag målade taklister och dörrfoder i greklandsblått. Då tyckte jag det var superfint.

Med mig i flytten följde min långa rangliga nalle Lalle som också han var blå och vit. Så oskyldig är man när man är ung att nallarna från barndomen får flytta med till det nya hemmet.

Av mamma fick jag min första bokhylla, Ivar. Det minns jag för att jag tänkte att hon egentligen inte hade råd att ge mig något, men hon gjorde det ändå. Jag har blivit lik henne i väldigt mycket, det kan jag se nu när jag blickar tillbaka.


Vad jag imponeras över när jag möter upp den unga kvinnan jag en gång var, är hur hon försökte ta sig samman och bygga upp ett liv mitt i den mycket destruktiva relationen jag skrev lite om igår.

Jag skaffade lägenheten på Ystadgatan och jag läste in gymnasiet, Samhällsvetenskaplig linje på folkhögskolan Hvilan i Åkarp och gick ut med fina betyg, mitt i all röra jag levde i.


Under en mycket kort tid arbetade jag som annonsförsäljare efter att ha gått ut skolan. Ett jobb jag fick genom en vän. Det var fruktansvärt. Jag förväntades ljuga och lura företagen jag ringde och fick endast provision på insålda annonser. Så jag ringde mitt fack och berättade att jag inte kunde vara kvar för jag mådde dåligt av bedrägeriet jag tvingades till. De gav mig klartecken men straffade mig ändå med flera veckors karens trots att de lovat att inte göra det.

Jag visste inte hur jag skulle betala mina räkningar och gick därför till socialen. De vägrade att hjälpa mig, trots att jag förklarade att jag kommer att få a-kassa om några veckor. Jag till och med bad om ett lån att betala tillbaka.

Samhället svek mig. Och det kom inte att bli den sista gången de gjorde det. Faktum är att varje gång jag varit i verkligen nöd har samhället svikit mig. Jag är för frisk även när jag är halvt döende. Jag är för stark även när jag är värnlös och har gått i tusen bitar. Det straffas jag för varje gång, den inre styrkan jag har som gör att jag kämpar på efter bästa förmåga hur illa situationen än är.


Men jag mindes ett samtal vi hade haft i skolan där en skolkamrat, en ung kvinna, berättat hur hon en gång hade fått hjälp av kyrkan när hon var i kris. Så jag ringde till Matteus församling och förklarade min situation. De bad mig komma och ta med mig mina räkningar. Hyra, el, hemförsäkring och a-kassa. De där grundläggande kostnaderna. De betalade dem utan att jag kände mig förminskad, skamsen eller under förhör. Och jag fick en rekvisition att handla mat för. Så löste sig situationen. Gud, genom sin kyrka, kom till min räddning när jag övergavs av samhället. Det skulle han fortsätta att göra också i framtiden.


Kort därefter fick jag jobb på Svensk bilutrustning. När jag hade en fast heltidstjänst tog jag ett banklån på 30 000 kr. För de pengarna skaffade jag mitt körkort. Jag klarade både teorin och uppkörningen redan vid första försöket. Jag minns hur jag körde upp tidigt på morgon och tyckte körläraren var lite taskig som satt just den tiden eftersom jag var så morgontrött. Efter uppkörningen som blev godkänd satt jag och skrev teorin. Framme på lärarens kateder låg redan våra upptryckta körkort. Det var tider det! Surt om jag hade misslyckats.

Efteråt var jag var så obegripligt glad och stolt över mig själv. Körkortet kom med en känsla av frihet.


För resten av pengarna inredde jag den nya lägenheten på Södra parkgatan. Det var en ombyggd vind, en tvåa på 80 kvm som jag behövde betala flera tusen under bordet för att få. Det är här i detta hem och på min nya arbetsplats som mitt liv sedan tar en skiftning.


Marie Ek Lipanovska som ung kvinna
I den nya lägenheten på Södra Parkgatan i Malmö

Jag lämnar den sjuka relationen med mannen som bryter ner mig. Kraften får jag efter en svår och oförglömlig abort där han lämnar mig ensam för att dränka sina sårade känslor i alkohol när han fått veta att det var en pojke jag bar i min livmoder.


På min nya arbetsplats kliver barnens pappa in några månader senare. En relation växer fram mellan oss och senare flyttar han in i min lägenhet.


Trots att jag då är skadad både till kropp, själ och ande är det ändå jag som har den fasta grund vi börjar bygga upp ett gemensamt liv på. Det är viktigt för mig att ge den unga kvinnan det erkännandet.


Hon stod på en stadig grund, men jag börjar överge det fundamentet för att leva på den nya mannens mycket lösare grund. Jag ger hans liv och företag företräde framför mitt eget liv när vi får barn ihop. Och med det valet förseglar jag mitt framtida öde. Det kunde inte gå på något annat sätt än som det i slutänden gjorde.


Naturligtvis bringar denne man in mycket gott, men han har ingen grund att stå på. Det är jag som har den, trots allt som har hänt. Det är därför inte alls konstigt att jag bara lägger locket på för allt det traumatiska jag varit med om och går vidare med mitt liv som om ingenting har hänt. Fastän att hela mitt inre trasats sönder och jag egentligen behöver oändligt mycket kärlek, vila och omsorg så jag kan få en chans att återhämta mig och bli mig själv igen.


Jag läser högt för den unga kvinnan vid min sida vad Stinissen skrivit ."Du är Treenighetens tempel. Du är oändligt rik, och du får glädja åt din skatt. Fadern, Sonen och Anden lever inom dig. Ditt liv kan bli en himmel på jorden om du är uppmärksam på detta mysterium. De tre gudomliga Personernas ständiga kärleksutbyte pågår i ditt inre."

Där talade du sanning, Wilfrid Stinissen. Där talade du sanning till den unga kvinnan. Precis så är det. Så var det då. Så är det nu. Men det räcker inte att vi själva vet det. Vi människor behöver också att någon annan säger oss sanningen om vem vi är.


Kram,

Marie Ek Lipanovska logotype










19 visningar

Comentarios

Obtuvo 0 de 5 estrellas.
Aún no hay calificaciones

Agrega una calificación
bottom of page