Jag jagar en vind

Det är min hud och mitt hjärta som igenkänner den, vinden som jag jagar. Den vind jag vill fånga för att den känner mig och påminner mig om vem jag är på djupet, som människa och kvinna bortom all bekräftelse och ytligt erkännande.

Vinden för mig hem, till en plats i mig själv som jag ständigt tappar bort, men som är jag. Ett jag som jag aldrig någonsin lyckats förmedla till en annan människa. Ett jag som jag längtat efter sedan nittiotalet när jag första gången anade den människan inom mig själv.

Jag hade en första förnimmelse av vem jag verkligen är på djupet, innan mitt möte med Gud år 1999. Det första mötet med ett djupare jag infann sig i Makedonien 1997, i den enkla stressfria tillvaron under vår semester. I ett hus utan en massa prylar, i den sydländska värmen, omgiven av familjen, med ett delat ansvar för vardagens liv och innehåll.

När den vinden idag rör vid min hud blir jag både glad och ledsen. Och jag menar inte en symboliskt vind, utan en vind som just nu fyller luften omkring mig och varsamt smeker min hud. Den vinden når hela vägen in till mitt allra innersta, till mitt hjärta, och den påminner mig om mitt sanna jag.

Den vinden skänker mig frid och sinnesro. Den kommer med värme utan att bränna mig. Jag vill viska: "Där är du ju. Här är jag ju." Jag blir glad över återseendet med mig själv och ledsen för att jag inte vet hur jag ska vara den människan, den kvinnan. Ledsen för att ingen av er någonsin mött henne. Sett henne. Rört vid henne. Den jag är, henne vet ni ingenting om för jag har aldrig lyckats att förkroppsliga henne, leva som henne, tala som henne, vara henne. Ni har bara anat henne, liksom jag.

Hon är sällsynt. Också för mig, för den människa jag kommit att bli, som formats både av andra och av mig själv. Men just nu känner jag närvaron av henne och försöker klä henne i några av alla ord ur det stora förrådet.

Hon finns i värmen, men inte i hettan. Hon finns i de tunna sommarkläderna, när huden är blottlagd så att vinden kan röra vid henne. Hon är varsam och finkänslig. Stark på ett för mig märkligt sätt. Stark inifrån. Stark för att hon vet vem hon är. Stark för att hon vet vad hon kan. Stark för att hon vet vad hon vill. Stark för att hon vet vad hon behöver. Stark för att hon känner kärleken. Stark för att hon är vän med livet. Stark för att hon bara blir starkare med åren, och inte tvärtom. Stark för att hon älskar människorna.

Hon är tacksam och vidsynt. Stadig och ömsint. Trygg och ofta tystlåten, iakttagande och insupande både livet och människorna omkring henne.

Jag ser att hon skriver. Ute bland människor. Inte i sin ensamhet. De berikar och befruktar; vinden, fågelkvittret, ljuden och rörelserna från människor och den natur som omger henne. Spindeln som slagit sig ned på ett blad. Löven som rasslar. Blomknoppar som ännu inte slagit ut. Rösten från ett lekande barn. Hundar som skäller på avstånd. Livet inspirerar henne. Livet i Skapelsen.

Den stundande bröllopsfesten, sorgen hos de som begravt sin älskade, barnet som tröstas av sin föräldrar efter att ha trillat och skrapat knäna, den havande kvinnan som en dag går förbi med sin nyfödda i en vagn, den upphittade katten med sin lättade matte, tonåringarna som skrattar högt och talar ljudligt, en ung man som släpar fötterna efter sig, allt är inspirerande.

Ekollon som faller till marken, mogna vetekorn som böjer sig av tyngden, dammolnet kring den stora skördetröskan, fiskmåsarna i kölvattnet av fiskebåten. Vita motorvägar på himmelen, bilar som väjer för fordon med påslagna sirener, en pojke som lär sig att cykla utan stödhjul, trötta elsparkcyklar som lämnats på en gräsmatta. Försenade tåg, extrainsatta bussar, en festival och ett myller av människor. Par som bråkar. Nyförälskade som hånglar. Barn som leker. Pigga människor på väg till jobb. Trötta människor som kommer hem. En valp som får alla att stanna. Samma valp som blivit vuxen och rumsren. Djur på rymmen. En man som fiskat och fått fångst.

Vardagen. Livet här och nu. Det som ständigt pågår precis framför näsan på henne. Inget är så spännande och intressant som just vardagens verklighet med allt vad den innehåller.

Kram,