Jag ser

Jag ser den slokande tomatplantan och kan nästan höra henne flämta efter vatten. Jag fyller hennes jord med vätska.

Jag ser det höga ogräset som försöker gömma sig intill en annan växt i rabatten på gården och jag låter den stå kvar. Den suckar av lättnad.

Jag ser den ensamma klätterväxten som fallit ut ur stödet på vid miljöhuset och jag hjälper den in i sin hägnad. Hon lägger sig över kanten.

Jag ser.

Jag ser min dotter när hon kommer förbi alldeles svettig efter ett löparpass. Hon vill bli sedd, att jag är hennes hejarklack när hon nu satt igång att träna. Det är inte uttalat, men ändå vet jag att det är så. Jag hejar gärna på.

Jag ser min mammas åldrande. Den minskande vikten. Huden som hänger allt tyngre. Jag ser hur hon börjat sjunka ihop. Jag köper med mig fika, vet att hon äter mer i sällskap än när hon är själv. Jag ber henne ställa sig på vågen för att kolla hennes vikt. Jag köper en lampa med förstoringsglas i födelsedagspresent från mig och barnen. För hon ser allt sämre.

Jag ser min arbetskamrat som satt sig i vestibulen och hör henne jämra sig lite. Värme och fel skor är en hemsk kombination. Jag hämtar hennes sandaler som står i köksskrubben.

Jag ser.

Jag ser den lilla nyckelknippan som ligger i tvättstugan och går till kvinnorna på gården och frågar vad de brukar göra med upphittade nycklar.

Jag ser de utgångna datumen på förbandsprylarna som hänger på väggarna och bestämmer mig för att beställa nya och uppdatera alla som finns på min arbetsplats.

Jag ser en ensam kvinna när jag sjunker ned i mig själv och jag ser hur ensamheten plågar henne.

Jag ser Jesus när han kommer och sätter sig på huk framför mig och jag berättar att det gör mig att ledsen att han ser min ensamhet och ingenting gör.

Få är mina allra tidigaste minnen i livet, åren upp till jag var sex. Men en sak har de alla gemensamt, de minnen jag har handlar alla om att jag ser något som etsar sig fast. Och funderar jag nu när jag precis skrivit texten ovan då inser jag också att min syn har en koppling till andras behov. Det är en ny insikt. Kopplingen är inte medveten, utan den finns i det omedvetna.

Jag ser andras behov utan att jag ens tänker på att jag gör det. Jag agerar lika självklart med att försöka göra det lilla jag kan för att tillgodose behovet jag ser.

Jag ser när andra har klippt sig, bytt frisyr, köpt nya glasögon och bär ett nytt plagg. Jag ser när de känner sig extra fina, när de verkar illa till mods eller inte tycks må bra. Jag ser när de tystnar, när de är extra uppspelta och glada, när drar sig undan, när de öppnar och sluter sig. Jag ser mer än jag kan göra något åt och ibland får jag blunda för jag ska inte alltid tillgodose andras behov.

Jag känner en stor omsorg om människor, djur och natur. Men jag känner en omsorg också om ting. Mina saker jag förvaltar, mitt hem, men även tvättstugan och gården där jag bor. Det är en fin egenskap och jag är glad att Gud format mig sådan, med en blicks som ser det lilla men också det stora och ett hjärta som vill ta hand om allt, både levande och dött, så att det håller länge.

Vad jag behöver för att mina ögon och mitt hjärta inte ska bli en alltför tung börda för mig själv är någon som ser mig, och en livskamrat som vill vara med och ta hand om mig. Detta vet Gud, för det är han som skapat mig. Jag vet att Gud vet hur ensamt jag tycker det är att vara med mig själv. Jag kan inte inte se. Jag kan inte inte bry mig. Därför gör det mig ledsen att Jesus ingenting gör. För jag gör min del. Jag ser mig själv och jag ser Gud i mig, och jag gör vad jag kan för att ta god hand om både mitt och hans liv i mig.

Sommaren med Jesus, de orden kom till mig idag. Vad de betyder vet jag inte. Sommaren får visa mig det. Men jag längtar efter en blick som ser mig såsom jag själv ser, stort och smått, till yta och till djup. Jag önskar mig en livskamrat som inte finner det ansträngande att umgås med mig, utan vilsamt. Med ett hjärta som bryr sig och gläds åt att känna omsorg. För mig vore det något helt nytt. Något dyrbart. Något mycket välkommet.

Jag ser att tomatplantan sträckt på sig igen. Den står rakryggad i sin kruka och ser framemot att få bjuda mig på sina goda frukter en dag. Jag noterar att några av blommorna som skulle blivit till röda tomater ligger på balkonggolvet. Det är med tomatplantor som med människor, om vätskenivån blir alltför låg faller en del av blommorna av och skörden blir mindre. Vi blir inte bara lite hängiga när livskraften sinar, vi bär inte lika mycket frukt. Det är viktigt att minnas, och ett gott skäl till att ta hand om sig själv. Både det andliga livet och det mänskliga livet behöver kärleksfull omsorg. Vi människor har vår del i det vårdandet och Gud har sin del.

Kram,