top of page

Kärlek för båda

Mina nya små vänner är här hos mig på förmiddagsfika. Jag kan inte titta mig mätt på dem. De är så tokigt söta. Härmed döper jag er till Snuffe (talgoxen) och Nuffe (rödhaken), i den första snöns namn.


Nuffe är en burrig liten tjockis. Den ser ut som den svalt en boll. Just nu sitter den på kanten på ena blomkrukan där några överlevande örter är planterade.

När jag får en klump ny lera ska jag avbilda mig en Snuffe och Nuffe.

Nu kom Snuffe inflygande och landade på armstödet på soffan. Och Snuffe tog med sig en artfrände, men den vågade sig inte in. Första gången är allting lite läskigt, också för en liten pippi som kommer i tryggt sällskap.

Jag är kär. Det är kärlek vid första ögonkastet. Jag kan inte rå för det. Och med kärleken föds en omedelbar moderskärlek. En önskan att om att de små pippiarna ska må bra och ha allt de behöver.

Snuffe hämtar sin artfrände igen. Denna gång vågar nykomlingen hämta sig en munsbit. Då såg en annan talgoxe att det inte var farligt och plötsligt var de tre artfränder här på fika.


Det hela får mig att tänka på nattvarden. På när jag steg in i kyrkan för att fira mässa första gången den 12 december 2013. Ett halvår senare följde min vän Lisbeth med mig. Vi fortsatte att gå regelbundet på mässor. Vi var lite som Snuffe (jag) och Nuffe (Lisbeth). Vi fann något där i brödbrytelsen, en mättnad som gjorde att vi återvände och stannade kvar.

Några år senare följde till slut min äldsta dotter med mig. Därefter har vi någon gång tagit med oss en kusin till min dotter eller min sons flickvän. Jag hoppas att ni ser parallellen till fåglarna utanför mitt fönster.


Numera firar inte jag och Lisbeth mässa ihop längre. Hon går idag en annan församling. Men kanske har också hon lockat en vän att följa med henne att smaka på talgbollen som dukas fram i den församlingen. Jag tänker att det nog kan vara så.


Dagen innan Gud kallade mig till kyrkan den där decemberkvällen 2013 hade vi haft det stora magnifika boksläppet för antologin Värdefulla Röster i den vackra salongen hos Frälsningsarmen i Malmö på gamla Väster. Bokfesten var kulmen på ett nätbaserat projekt med 20 kvinnor som jag hade lett. Det skulle ha tagit nio månader men drog ut på tiden till ett år. Att få kvinnor till ett avslut visade sig vara en tuff utmaning.


Under några månader ledde jag därför två online bokprojekt med läkande skrivande samtidigt. Värdefulla Röster och det andra projektet med namnet Frigörande Röster. (Böckerna finns att köpa här -->)

Under denna period bodde jag hos min mamma. Jag arbetade från hennes köksbord. Huset jag hade hyrt i Gessie hade blivit sålt några månader tidigare, påsken 2013. Andrahandskontraktet jag därefter skrivit på för en stor fin marklägenhet i Klagshamn hade jag valt att riva efter ett samtal där jag fick veta att en tragedi hade hänt i familjen som jag skulle hyra av. Deras situation var helt enkelt mer akut och allvarlig än min. Inte anade jag att jag skulle vara utan bostad ett helt år.


Efter året utan eget hem flyttade jag påsken 2014 in i en lägenhet på en gård utanför Bunkeflostrand. Och det första jag gjorde var att gå en pilgrimsledarutbildning på bönegården Killan på Österlen. Jag hade lett vad jag kallade Pilgrimsvandringen på nätet flera gånger medan jag ännu hyrde huset i Gessie. Den allra första jag genomförde varade i fyrtio dagar och startade den 8 april 2012. Varje morgon mellan klockan 6.30 - 6.45 ledde jag en vägledd meditation. (Jag som inte ens är morgonpigg.) Såhär skrev jag då:


Varsågod och var med på en hisnande pilgrimsvandring inåt under 40 dagar.

Du kan förvänta dig stillhet, frid och fokus. Samt tystnad då och då.

Välkommen att vandra med oss när du vill och så långt du vill. Du kan kliva in när helst det passar dig. Varje dag presenteras på denna blogg en ny aktuell dagslänk.


När jag tittar tillbaka på denna tid då ser jag något intressant. Jag bor i ett ljust och fint hus ute på landet med vackra lugna omgivningar. Fåren betar inne hos grannen på andra sidan vägen. Havet ligger ett stenkast bort. Jag är omgiven av åkrar.

Jag har också valt att separera från min sambo och vet att det är rätt beslut även om vi ännu inte helt släppt taget om varandra. Mitt deltagande i Andreas bokprojekt Empowered Voices helar barndomssår inom mig, men ännu viktigare är att jag känner i hennes program att jag har en plats där jag kan vara mig själv helt och fullt. Jag är trygg och bygger tillit till andra människor för allra första gången i mitt liv. Jag kan komma som jag är, med alla tankar och känslor. Det är en sådan otrolig befrielse.

Omständigheterna är alltså gynnsamma för mig. Huset på landet har plats för både mig, barnen och mitt arbete, och det flödar av ljus och stillhet. Andreas bokprojekt håller plats för mitt inre liv, som ett stadigt ljus när jag möter det såriga jag bär på. Under dessa omständigheter frigörs stora mängder kraft i mig. Jag leder under denna period fantastiska saker både på nätet och i mitt hem. Det händer mycket fint hos de kvinnor som deltar.


Lisbeth var min ovärderliga sidekick i Pilgrimsvandringen och alla de andra morgonmeditationerna som därefter följde. När jag äntligen gick den där pilgrimsledarutbildningen på Killan två år senare var det inte alls konstigt att Lisbeth gick den året därpå. Hon är sedan den av oss som valt att fördjupas sig på området och leder idag olika former av pilgrimsvandringar. Bland annat i Johanneskyrkan i Malmö.


I åtta år bodde jag i lägenheten på gården utanför Bunkeflostrand. Och just nu funderar jag över hur hamnade jag i denna berättelse och vart den är på väg.


Jo, det första året jag bodde på gården kom Andrea Hylen från USA och bodde hos mig i sex veckor. Det var genom henne jag hade kommit i kontakt med bokprojekten. Hon hade grundat Heal My Voice och när vi möttes på en coachutbildning i USA 2011 svarade jag ja till att skriva en berättelse i det andra bokprojektet hon drev, Empowered Voices: True Stories by Awakened Women.


Jag blev förälskad i formen och allt fantastiskt som hände med mig och kvinnorna i de bokprojekten. Därför bad jag om att få ta hela konceptet till Sverige och leda dem här. Hon svarade ja och så startade jag Heal My Voice Sweden 2012.

Den sista antologin jag publicerade var Sensual Voices som utkom 2015, ett bokprojekt vi ledde tillsammans Andrea och jag. Hennes åttonde och sista blev Innovative Voices: True Stories by Women Awakening a New World som utkom 2017. Jag är medförfattare också till den. Lisbeth är medförfattare till de tre jag publicerat och den sista ovan som Andrea gett ut. Carina och Charlotte är två andra härliga vänner som varit en stor del av dessa bokprojekt.


Sedan det sista bokprojektet 2017 ihop med Andrea och kvinnorna har mitt liv kretsat kring kyrkan. Jag har lagt hela mitt hjärta där, liksom jag förut lade det i kvinnogemenskapen. Frukten av åren ihop med kvinnorna är våra många böcker som du hittar på www.healmyvoicesweden.com. Frukten av mina år i kyrkan är Vita korsets kapell som du hittar på www.healmylife.se


Vad som nu håller på att ske är att jag tittar tillbaka och utvärderar dessa två miljöer som båda är hemma för mig. Den ena hyperfeminin och den andra hypermaskulin. Jag har kommit att inse att jag behöver båda.

I kyrkan finns det som inte går att hitta någon annanstans. Talgbollen. Nattvarden. Måltiden som är bröd och vin. Jag behöver den näringen och den finns inte att ta emot i kvinnogemenskapen.

I min relation till Andrea Hylen och den plats hon håller på nätet finns det som jag inte funnit någon annanstans. En väl förankrad öppenhet som skapar trygghet, tillit och har rum för samtal som helar och frigör. Det har jag inte funnit i kyrkans gemenskap.


Jag behöver inte välja den ena eller den andra. Jag kan få både ock. Kyrkan står där för mig och jag älskar att gå dit på mässa. Hos Andrea har jag en stående inbjudan att vara med i det hon erbjuder och jag är oerhört tacksam att jag sade ja igen denna höst och klev in i den värmen. Både kyrkan och Andrea erbjuder kontinuitet. Båda erbjuder kärlek. Dukningen skiljer sig åt, men djupast sätt är det sanning och liv vi intar vid båda borden.


Liksom Andrea är jag en person som håller plats för och bereder väg för andra. Kanske är det synligast allra mest i min vänskap med Lisbeth. Hon har ju varit en del av mitt liv sedan den där morgonen då hon steg in och satte sig för att vara med i min morgonmeditation på Strandgatan. Kan det ha varit 2009?

Idag är hon som en del av familjen och sedan många år är hon ett självklart inslag under julen. Det är fint att se hur relationer kan förändras med tiden och att alltid ha haft Lisbeth närvarande i de grupper och annat som jag erbjudit har varit härligt.


Vi som håller plats för och breder väg för andra kan bara erbjuda människor att komma och vara med. Kyrkan gör så. Andrea går så. Jag har gjort så sedan 2008.

Själv tillhör jag de helhjärtades skara och kan inte dela upp min "lojalitet" på många. Jag blir kluven då, splittrad i min kärlek. Jag är en av de som behöver enstaka sammanhang där jag är ett stående inslag. Mina grundläggande behov är trygghet och närhet. Så bygger jag tillit. Jag orkar inte ta in för mångas liv och berättelser, jag föredrar att fördjupa och utforska de fåtal som vill vara mig nära och visa mig sin sårbarhet.


Jag ser framemot att möta 2024 och se vad hon tänker duka fram till mig. Nu vet jag vad jag behöver och var jag ska gå för att få det. Just nu har jag sällskap av Andrea på daglig basis i the Incubators tysta stilla rum. Det gillar jag. Hennes vardag och min vardag möts och vävs samman. Vi delar några ord och sedan arbetar vi sida vid sida. Jag älskar enkelheten. Den har plats för så mycket. Och jag är för Andrea vad Lisbeth var för mig, den som i princip alltid dyker upp. Jag vet hur oerhört värdefullt det är med en trogen följare som uppskattar det man gör.


Jag väver mitt liv med de trådar som är mina och med de trådar som andra räcker mig från sina liv. Det är vackert och oförutsägbart. Vilka mönster kommer vi att bli på livets stora väv?

En gång var mina relationer till andra tvinnade samman på både gott och ont. Ibland i kärlek och ibland av destruktiva orsaker. Så upplever jag inte att det är längre. Jag har som jag skrev i ett blogginlägg nyligen använt 20+ år till att reda ut mitt eget trassliga garnnystan. Jag har frilagt min själs alla trådar och lyckats peta upp alla knutar de hade.

Nu kan jag medvetet välja vem jag vill vara sammanvävd med. Och idag vet jag också att ibland när vi vävt en hel matta ihop så är det tid att klippa trådarna för mattan är klar. Det betyder inte att man inte väver något mer tillsammans längre fram, det är ett val alla parter tar gemensamt.


Ett ljust och vackert rymligt hem med plats för arbete och privatliv önskar jag mig av 2024. Jag skulle tycka det vore så härligt att återigen inhysa Andrea under några veckor och att samarbeta igen. Vi delar den längtan, så vem vet vad som sker nästa år.

Jag längtar efter att bjuda in till jul i ett eget varmt och mysigt hem och ha Lisbeth som sover över så vi orkar upp till julottan.

Under tiden njuter av min äldsta dottern gästfrihet och den annalkande advent.


Min förkylning håller i sig. Alla sängkläder ligger ute i kylan för vädring. Jag ska kliva in i duschen och skrubba mig ren från topp till tå. Ikväll tvättar jag att hostiga kläder och bäddar rent.

Det vita tunna täcket som vilar över Annestad njuter jag av. Snö är så tokvackert. Sonen och flickvännen tittade förbi, också dem har varit sjuka. Jag visade dem Snuffe och Nuffe som var på besök och åt middag. Såklart fann även ungdomarna småfåglarna lika gulliga som jag gör. Annars hade de varit hjärtlösa.


Ha en bra dag du med!


Kram,






bottom of page