top of page

Mina hjärnspöken och jag

Det allra bästa med att måla tavlor är att jag lär mig att stanna i tid. När jag inte gör det slutar det nämligen med att jag saboterar en tavla. Det har hänt några gånger.


Jag vet inte när jag började gå över mina egna gränser. Kanske började det när jag inte lyssnade på den där inre rösten som sade att jag skulle hålla mig så långt bort ifrån den man som just hade kommit fram till mitt bord där jag satt med mina väninnor. Jag tror det var 1987. Platsen var den grekiska restaurangen Bacchus som då låg på Monbijougatan i Malmö.


Tänjt på gränser hade jag självfallet gjort förut. Jag var 19 år gammal 1987. Som ung bör man tänja på gränser och testa dem. Men jag hade inte gått över någon gräns och det var vad jag gjorde den kvällen. Inte en yttre gräns, men en inre. Det höll på att kosta mig livet i ett självmordsförsök ett par år senare. Och den hemska händelsen kanske bidrog till att alla mina gränser flyttades, just därför att den mest avgörande av alla hade tagits bort. Gränsen som ska värna mitt liv.


Liv heter en tavla jag målat. "Livet sprakar av färg" var namnet jag hade gett den kollektion med nya tavlor som började växa fram efter att jag hade målat kollektionen "Kärt barn har många namn" - som just nu hänger i Strandkyrkan.

Jag hade redan skapat en digital poster med det färgsprakande namnet utifall att jag skulle få min utställning förlängd. Men när Strandkyrkan meddelade sitt ja till att ha min konst i Birgittasalen under hela våren och sommaren, då klev plötsligt ett av mina gamla hjärnspöken in och ändrade på vad hjärtat redan hade bestämt. Så "Livet sprakar av färg" ändrades till "Min Gud, en konstnärs kärlek".

Ännu en gång satte jag livet åt sidan. Det liv som finns inom mig. Trots att mitt hjärta så tydligt hade vetat att vi skulle gå den vägen nu. Där mitt liv återuppstår och är fredat. Jag visste ju till och med namnet på tavlan efter Liv. Jag visste även färgen. Jag till och med köpte en ny tub färg och två canvasdukar för jag tänkte att efter tvåan kommer trean. Liv visar ju vägen ut i Livet igen.


I morse tänkte jag fortsätta med de två tavlor jag började måla i helgen. De har ett helt annat uttryck är Liv. De har också en annan storlek är mina andra serier. De har mycket mer struktur. De pekat åt en bok jag älskar i Bibeln. De har inget med Liv-kollektionen att göra. De är sina egna.

Men jag kunde inte fortsätta måla på någon av dem. Då dök ännu ett hjärnspöke upp. Jag borde göra färdigt dem först innan jag började med en ny tavla. Kan man annat än fnysa på näsan åt det ordet ... borde.

– Varför borde jag det? frågade jag hjärnspöket.

– För att man ska göra klart det man börjat med och dessutom tar du upp alltför stor plats i hemmet. Kom ihåg att det inte är ditt. Det är din dotters.


Är det så här Jesus kände i öknen när han prövades av den onde?

Det är tur att jag känner min dotter och vet att hon älskar mig och stöttar mig i mitt arbete. Det är lätt att falla för lögner som låter förnuftiga och präktiga, trots att de helt saknar kärlek.


Om man inte ger hjärnspökena rätt utan ignorera dem genom att göra precis det man i hjärtat vet är rätt, då säger det liksom "POFF". De går upp i rök. Men om jag låter hjärnspökena styra då får de kraft genom mina handlingar och materialiserar sig på så sätt.


Så jag lyssnade på hjärtat och tog fram en ny canvas och den nya färgen. Tavlan har ett så vackert namn att jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det, Herden. Alltså är det en helt naturlig och organisk tillväxt som just nu sker när jag målar, för i "Kärt barn har många namn" syftar alla tavlor på Jesu olika tilltalsnamn. Jag behöver bara tillåta livet växa som det vill.

Jag fick plötsligt lust att åka till Danmark och Tivoli. Hahahaha... var kom det ifrån?


Jag tror livet i mig säger att det vill breda ut sig, färdas lite längre bort från hemmet än bara till kyrkan eller mataffären. Livet vill strosa på Ströget, äta en pölse och ett danskt wienerbröd. Livet vill insupa liv och ta sin plats i sorlet från soldränkta uteserveringar där människor umgås med varandra. Livet vill ta en välförtjänt paus från allt arbete och bara lunka runt utan något speciellt mål. Livet vill veckla ut sig, men i sin egen takt och i lagom dos. Så jag får nog ta och skaffa mig ett pass. Mitt gick ut för flera år sedan.


Herden är en riktig läckerbit. Både Jesus och min tavla. Den är inte klar, men den blir klar idag. Sådant bara vet jag. När jag flödar då går skapandet snabbt och helt friktionsfritt. Då bara tar livet form framför mina ögon.


Jag ska lägga postern med namnet "Min Gud, en konstnärs kärlek" åt sidan. Plocka bort den från sociala medier. Och sedan får jag ta fram "Livet sprakar av färg" och publicera den. Det är skönt när jag kan göra om och göra rätt. Det är skönt att jag tagit lärdom av vad som kan hända när jag inte lyssnar till livets röst inom mig. Men innan jag fortsätter med min tavla och med postern behöver jag ta en paus för att äta i lugn och ro. Det gäller att stanna upp i tid och inte bara rusa på av bara farten för att jag vet vad som vill ske. Jag behöver mat i magen. Näring åt kropp, själ och sinne annars kan jag inte flöda avslappnat och koncentrerat.


Kram,






bottom of page