Ögon som ser åt ett annat håll

Det är en märklig upplevelse. En blick som länge vilat på mig finns inte längre där. Den har vänt sig inåt i den andre. Ögon som såg, ser nu åt ett annat håll. Jag noterar känslan av att lösas upp, att bli osynlig som uppstår när blicken försvinner.

Samtidigt möter jag den ytliga blicken. Två okända människor som denna morgon kommenterar min röda klänning, att den är fin och att jag klär i den. Det är kärt av dem. Men komplimangerna synliggör nog mer den stora kontrasten av att bli sedd på djupet och hur jag är klädd på ytan. Skillnaden mellan att vara en älskad människa och en välklädd person.

Redan imorse innan jag gav mig av till morgonmässan läste jag om en blick, Jesu blick. Jag mindes hur central den var i början av min relation till honom. Hans ögon, att få möta den blick som ser mig, verkligen ser mig och älskar det han ser.

Det var något nytt. Jag kan se det nu i efterhand. Hela livet hade jag främst blivit sedd för min yta. Min klädsel. Mina bröst. Mina bruna ögon. Ofta som ett objekt. Många gånger ett sexobjekt. Någon som väckte åtrå. Någon som var lockande och skrämmande på samma gång fick jag höra.

Jag hade väldigt lite erfarenhet av den blick som vilade på mig full av kärlek och ömhet. Som såg in i mina bruna intensiva ögon utan att läsa in något som inte fanns där. Som såg på min kropp och kunde innefatta min sexualitet utan att göra mig till en utvikningstjej att fantisera om och onanera till. Som kunde ge komplimanger utan baktankar. Som förmådde hålla hela bilden av mig i sin blick. Från ytan och enda in till djupet av min själ och botten av mitt hjärta.

Jag levde under många årtionden med "the man gaze" som den blick med vilken män såg på mig. Och i kontrast till den fanns blicken från män som blundade, som vägrade se mig, som osynliggjorde mig.

Det händer med jämna mellanrum att jag känner mig som en vuxen dotter i relation till äldre män. Det sker på dansen ibland när jag möter en mans osäkerhet, hans tvivel på sig själv i dansen. Jag uppmuntrar och stöttar, säger till honom att det här fixar vi, övning ger färdighet.

Det sker på församlingsfikat när jag lyssnar till män som behöver prata, som behöver bli sedda. Jag kan den rollen. Känner den väl. Har haft den hela livet. Långt innan jag blev en vuxen kvinna var jag den som såg och lyssnade till min pappa, trots att det var menat att vara tvärtom. Hans blick skulle ha vilat på mig, inte tvärtom. Han skulle ha lyssnat på mig när jag berättade om mitt liv, inte jag på honom och hans liv.

Redan tidigt sker det alltså en förskjutning som sedan följer med mig hela livet. När pojkarnas blickar landar på mig i tidig skolålder och jag tycks intressant, då blir det fel. Jag har ingen blick i min botten, inga ögon som blickat in i mitt djup, som förankrat mitt värde som människa, som ritat ut gränserna för min värdighet, som följer med mig i min utveckling till kvinna på djupet och till ytan med en faders kärleksfulla blick.

När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag upptäcka några vuxna män som visade mig en skymt av det jag saknade och som därför sådde frön. Magister Per i mellanstadiet, klassföreståndare Christer i högstadiet, fotbollstränaren Gert och två chefer jag hade tidigt i mitt arbetsliv. Jag minns dem tydligt och med värme för att jag upplevde något annorlunda i mötet med dem. De kom med en känsla av trygghet. De åt inte upp mig och klädde inte av mig naken med sin blick. De såg något i mig och försökte vara ett stöd.

Utan att jag förstår det vid tidpunkten pekar dessa män ut en riktning. "Dit ska du, Marie! Där finns du!" Utan dem hade jag nog gått helt vilse och kanske aldrig hittat hem.

Ibland önskar jag att vuxenvärlden kom till insikt om hur viktig den faktiskt är för varje barn de möter.

Jag tror att jag börjar närma mig den plats som dessa välgörande män pekade mot. Där jag inte förlorat mig själv till objektifieringen av mig som kvinna. Där jag inte förlorat mig till alla de förminskande bilder jag förväntas leva upp till som liten flicka och som vuxen kvinna. Inte den jungfruliga modern, inte den förföriska horan, inte den självuppoffrande mormodern, inte den vårdande dottern och inte flickan som kallas för pojkflicka.

Om ett par år fyller jag sextio år. Jag skulle vilja styra mitt liv i en riktning som är min, inte någon annans.

Igår när jag simmade i Öresund noterade jag hur havet bär mig, att allt jag behöver göra är att använda mina armar och ben och sedan simma i den riktning jag vill.

Är havet livet? Kan jag leva så? Fästa min blick på den brygga jag vill kliva i land på.

Jag funderar på att använda min fantasi. Föreställer mig att jag vilar i blicken från mig själv som åttioåring. Hon har redan facit på hand. Hon har sett och genomlevt de årtionden som ligger framför mig. Hennes blick är varm och uppmuntrande, vis som bara den som levt sitt liv är. Hon står där färgstark och leende, som min största supporter, den jag alltid önskat att jag haft. Där mitt liv fick lov att stå i centrum. Där det fanns någon som vakade över det, värnade det, gav det näring och omsorg, stöd när så behövs.

Jag längtar nog allra mest efter just det som min pappa inte gav mig och som min mamma inte ensam hade ork och möjlighet att ge. Någon som gav sitt liv som stöd för mitt liv. Inte tvärtom. För tvärtom har det varit. Jag har gett det jag själv velat ha och behövt. Jag har sett andra i hopp om att bli sedd tillbaka. Jag har älskat i hopp om att älskas tillbaka. Jag har lyssnat i hopp om att bli lyssnad till. Jag har stöttat för att få stöd. För jag insåg tidigt att det är vad som avgör en människas framtid och vad det blir av henne. Ögon som ser. Fötter som är villiga att gå efter eller vid sidan om den andre, som för dansen när det behövs och följer när de kan. Händer som är med och bär det som är tungt, som tröstar när det gör ont och som applåderar när det går bra. Ett hjärta som älskar också när kärleken inte besvaras och som inte överger när den andre är dum. Trots att det inte var vad jag mötte som barn, visste jag intuitivt att det var vad jag ville möta.

Vad vill jag se när jag om lite drygt två årtionden blickar tillbaka på mitt liv? Vad vill jag att de 20 åren ska innehålla? Vad säger min åttioåring är värt att slösa tid och liv på? Vad är som egentligen betyder något i en människas liv? Vad har ett värde och vad är bling bling?

Livet går inte i repris. Livet saktar inte in när man blir äldre. Det upplevs snarare som att det susar förbi. Därför måste man prioritera. För varje år som läggs i vågskålen blir det tydligare. Vem vill jag älska? Vad vill jag ge min kärlek till? Vem älskar mig? Vad fyller mig med kärlek? De svar jag tänkte att jag hade på de frågorna när jag var barn är inte desamma som jag har nu som vuxen kvinna.

Om jag inte har en människa vars blick vilar på mig med kärlek och ömhet, då måste jag ha den blicken på mig själv. Om jag inte har någon människa som vill ge av sitt liv åt mitt liv, då måste jag ge mer av mitt liv till mig själv och mindre till andra. Om jag inte har en älskande människas närhet och närvaro, då måste jag vara den närheten och närvaron till mig själv. För jag behöver älskas så. Det är jag glad att jag kan erkänna både för mig själv och inför er.

Jag såg hur hans hand rörde sig över hans nakna ansikte. Jag vet att handen är mjuk och varsam. Jag såg ögonlocken som slöt sig över hans ögon. Jag vet att han slöt sig i sig själv.

Jag har blickat in i hans ögon. Sett det som finns på ytan och skådat djupen också i det omedvetna, i oss båda.

Jag har hållit i hans hand. Känt den kärlek och den ömhet som är nedlagd i människokroppen, i oss båda.

Jag har sett och blivit sedd. Jag har känt och blivit känd.

Jag hade rätt, redan som barn, när jag intuitivt visste att det är så vi är ämnade att möta varandra.

Jag hade rätt, som vuxen, när jag hävdade att varje människas djupaste längtan är att bli sedd och älskad för allt som den är. Och att den kärlek med vilken vi älskas för att vi är någon annan än den vi innerst inne är, aldrig mättar vår hunger eller släcker vår törst.

Kram,