top of page

Visheten ger liv åt det vackra och vilsamma

Jag hade redan släckt lampan och dragit täcket över min kropp igår när jag sträckte mig efter skrivblocket en sista gång och skrev ner tre ord i mörkret, "vackert och vilsamt". Det kom sig av att jag hade funderat över skönheten innan jag gick till sängs.

"Jag är inte för gammal för skönheten" står det överst på en sida i boken som jag skriver i. Sedan radar jag upp exempel på detta konstaterande: "Jag är inte för gammal för skönheten i ett vackert hem, i en vacker klänning, i en vacker trädgård, i ett vackert smycke, i en vacker dukning, i en vacker själ, i ett vackert leende, i ett vackert sinne, i en vacker relation ...."

Listan är lång och längst ner på sidan avslutar jag med: "Jag är inte för gammal för skönheten, men jag har levt för länge för att vilja ha mer fulhet i någon form, ingenting som gör mig ful och får mig att åldras vill jag sysselsätta mig med eller vistas i."


Skönheten är för mig mycket mer än vackra omgivningar och ting. Skönheten är en entitet, ett väsen, något levande som jag inte riktigt kan förklara. Det är en Hon och Hon kommer med vila. Det vackra är vilsamt, medan det fula har motsatt effekt på mig. Min definition av det vackra och det fula är alltså större än den vi använder till vardags när vi talar om sådant vi tycker är vackert eller fult.


Skönheten är en sorts kompass, ett riktmärke och ett finstämt mätinstrument, tror jag. Jag inser att jag vill utforska Skönhetens roll i mitt liv. Jag känner till hennes närvaro och existens och jag känner igen henne när jag möter henne, men jag känner henne inte och jag vet inte så mycket om henne. Men när jag nu sitter och tänker på henne noterar jag att hon väcker längtan i mig. Jag vill komma henne närmre och ta emot hennes gåvor.

Jag tror att jag skrev ner något för många år sedan i en av alla mina skrivböcker, kanske en av alla dem som hamnat i pappersåtervinningen. Om jag minns rätt stod det: "Visheten är mor till Skönheten."

Troligtvis hade jag just i den stunden ett av mina kristallklara ögonblick då jag under några sekunder förstår något djupt och komplicerat som rör vår existens. Men som jag lika snabbt tappar greppet om, för det är som om just visheten glider mig ur händerna, att det inte går att hålla henne kvar. Hon bara kliver in helt oväntat och uppenbarar något klokt, sedan försvinner hon igen. Har jag tur finns en skrivbok till hands så jag kan fånga en mening i flykten, "Visheten är mor till Skönheten". Innebär det att jag måste lära känna hennes mor Visheten först? Kan jag lära känna Visheten genom Skönheten? De är mor och dotter, intressant. Är Gud far till dem båda? (Jag måste vidga mitt sinne och tänka bortom mänskliga livsformer, annars blir det incest.)


Det talas om Visheten på flera ställen i Bibeln, men vackrast är nog ändå dessa ord (nedan) om henne som Kung Salomo skriver i sin bok Salomos vishet 7. De ska jag umgås med idag. Det tål att ha i åtanke vem Salomo var son till och hur Salomo levde sitt liv. Det är kanske inte alltid i de frommaste vatten som Visheten ger sig tillkänna.


Kram,


Marie Ek Lipanovskas logotype


Salomo finner visheten

Också jag är dödlig, en människa som alla andra,

en ättling till den förste, han som formades av jord.

Min kropp tog form i en moders liv

under tio månaders tid; jag bildades i hennes blod

genom en mans säd under nattlig kärleksnjutning.

Och när jag föddes drog jag in samma luft som andra

och lades på samma jord som bär oss alla,

under samma gråt som är varje människas första ljud.

Jag måste lindas och skötas med omsorg,

ty inte ens en konung börjar sin tillvaro på annat sätt:

för alla finns en enda väg in i livet, och en enda väg ut.

Därför bad jag till Gud, och han gav mig klokhet.

Jag åkallade honom, och vishetens ande kom till mig.

Jag valde visheten framför spiror och troner

och höll rikedom för intet i jämförelse med henne.

Inte ens den dyrbaraste ädelsten satte jag lika högt,

ty bredvid henne blir allt guld till värdelös sand

och silver räknas som smuts på marken.

Jag älskade henne mer än hälsa och skönhet

och ville hellre äga henne än dagens ljus,

ty skenet från henne slocknar aldrig.

Men med henne kom också allt annat gott till mig;

det låg omätlig rikedom i hennes händer.

Jag gladdes åt alla dessa ting,

ty visheten härskar över dem,

men jag visste ännu inte att hon också är deras moder.

Det jag lärde mig utan baktankar

lär jag ut utan missunnsamhet.

Jag behåller inte hennes rikedom för mig själv,

ty den är en outtömlig skattkammare för människorna.

De som utnyttjar den vinner Guds vänskap,

fostrans gåvor öppnar vägen till honom.


Vishetens gåvor och egenskaper

Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord

och göra mina tankar värdiga hans gåvor.

Ty han är vägvisaren till visheten,

och det är han som leder de visa rätt.

Av honom beror både vi själva och våra ord,

all tankeförmåga och all yrkesskicklighet.

Det är han som har gett mig osviklig kunskap om tingen:

jag känner världens byggnad och elementens verkningar,

tidsåldrarnas början och slut och förlopp,

solhöjdens växlingar och årstidernas skiften,

årens kretslopp och himlakropparnas ställningar,

djurens levnadssätt och vilddjurens lynnen,

andarnas våldsamma krafter och människornas tankar,

växternas arter och rötternas hemliga krafter –

allt lärde jag känna, det dolda och det synliga,

ty jag fick undervisning av visheten,

hon som med sin konst har format allt.


I visheten bor en ande som är förnuftig och helig,

ensam i sitt slag, mångfaldig till formen,

tunn, lättrörlig, klarsynt, ogrumlad,

tydlig, okränkbar, vän till det goda, skarpsinnig,

oemotståndlig, välgörande, människovänlig,

fast, orubblig, bekymmersfri,

allsmäktig och med uppsikt över allt;

den genomströmmar alla andar

som är förnuftiga, rena och av den tunnaste materia.

Ingenting är så rörligt som vishetens rörelse.

I sin renhet tränger hon in i allt, i alla dess delar.

Hon är ett utflöde från Guds makt,

hon strömmar kristallklar fram ur allhärskarens härlighet.

Därför kan ingenting orent komma henne nära.

Hon är ett återsken av det eviga ljuset,

en klar spegling av Guds verksamhet

och en avbild av hans godhet.

Hon är en men förmår allt,

hon förblir vad hon är men gör allting nytt.

I släkte efter släkte finner hon rum i heliga själar

och frambringar profeter och vänner till Gud,

ty Gud älskar bara den som lever med visheten.

Hon är härligare än solen

och förmer än alla stjärnbilder.

Hennes strålkraft visar sig överträffa ljusets,

ty ljuset avlöses av natten,

men visheten kan inget ont få makt över.



8 visningar

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page