Är det med pappor som det är med mammor, man älskar dem men förstår sig inte alltid på dem? Jag har ju aldrig haft en pappa. Jo, en pappa på pappret, men inte till ord och handling. Inte förrän Gud kom in i mitt liv. Min mamma flyttade jag hemifrån för länge sedan, är det meningen att jag ska flytta hemifrån min pappa också, från Gud? Jag känner mig osäker, vet inte riktigt hur det är tänkt att man ska göra. Jag har ju ett liv att leva, här på jorden, under himlen, nära vat

Jag sov för länge. Min kjol är alltför kort. Jag orkade inte stryka min t-shirt. Men mitt liv har ändå rört vid Gud. Jag är ofta en enda känslomässig röra. Jag brottas ständigt med tvivel på min egen förmåga som författare. Mina illustrationer är barnsligt naiva. Men mitt liv har ändå rört vid Gud. Jag är ensam trots att jag vill vara i en tvåsamhet. Jag arbetar för brödfödan trots att jag vill leva av min kallelse, mitt konstnärskap. Jag har familj och vänner men känner mi

Det är en märklig upplevelse. En blick som länge vilat på mig finns inte längre där. Den har vänt sig inåt i den andre. Ögon som såg, ser nu åt ett annat håll. Jag noterar känslan av att lösas upp, att bli osynlig som uppstår när blicken försvinner. Samtidigt möter jag den ytliga blicken. Två okända människor som denna morgon kommenterar min röda klänning, att den är fin och att jag klär i den. Det är kärt av dem. Men komplimangerna synliggör nog mer den stora kontrasten av

Jag minns sommaren 2008 då barnen reste med sin pappa till Makedonien för första gången utan mig. När de körde iväg efter att vi hade sagt farväl trodde jag att mitt hjärta skulle gå i sönder. En hel månad utan dem. I landet och huset jag själv tyckte så mycket om, men aldrig skulle återvända till. Det tog några veckorna innan jag kunde njuta av lugnet. Den första tiden var jag uppfylld av saknaden efter mina barn och sorgen över skilsmässans alla baksidor. Sedan infann sig

Två nätter har jag haft övernattande gäster. Den första natten drömde jag märkliga drömmar. Oroliga drömmar. Igår kunde jag inte somna. Jag vet inte om det för att han oväntat kom till min säng och sökte mitt sällskap. Ordlöst, men med hela kroppen vädjade han om att få ligga nära mig. Nästan som om han bad om ursäkt för sitt behov av närhet. Jag kunde inte säga nej. Han somnade men jag låg vaken till långt in på småtimmarna. Jag kände värmen från hans kropp och tänkte att j

Jag fortsätter att förundras, trots att det skett så många gånger förut. Förundras över den samstämmighet som råder mellan min själ och kyrkoårets texter. Igår när jag skulle gå till sängs frågade flickan mig vad jag hade gjort för lärdomar under mina resor i världen. (Mötet med flickan kan du läsa om i gårdagens blogg.) Jag insåg att det var många. En lång lista av lärdomar skrev jag ned innan jag blev alltför trött. Det här är några av dem: Goda grannar och goda vänner be

Öknen är ingen enkel plats att vistas på. Inga träd som ger skugga. Där finns inga distraktioner, endast oändliga sanddynor som rör sig. Det går inte att komma undan sig själv i öknen. Jag vandrade i en öken igår. I ett inre landskap som kändes helt dött. Bränt ihjäl. Sand så långt ögat förmådde vandra. Jag kunde ha flytt min öken, sysselsatt mig med något som höll det borta, så att jag slapp gå dit. Men jag vill inte överge en enda del av mig själv. Inte ens den som tycks f

Jag befinner mig på den plats jag sett människor besöka, men där ingen tycks vilja slå sig ned. Här är luften mättad av sårbarhet, av längtan, av kärlek. Här möter man sin inre ensamhet. Den som ropar efter den andre. Jag förstår att platsen kan vara outhärdlig. Också för den som trivs i sitt eget sällskap och tycker det är skönt att slippa umgås med andra människor en stund. För här ställs man ansikte mot ansikte med den ensamhet som vill brytas. Här är man naken, avklädd a

"Och jag står här, utan framtid." Jag närmar mig slutet av boken Maria från Magdala av prästen Charlotte Frycklund. Meningen får mig att tvärnita. Som om någon drog i en handbroms och jag var tvungen att stanna upp och bli stillastående. I boken har Jesus dött. Det obegripliga har hänt. Han som säger sig vara Guds son har inte räddat sig själv. Han är död. Maria står där och allt är tomt. "Och jag står här, utan framtid." Orden drar mig tillbaka till den där gången då jag v

Jag vaknar med en längtan. En längtan efter att sätta mig och skriva. Jag finner det lite märkligt själv, att den längtan förblir levande, att man kan längta efter något sådant som att skriva. Jag anar att bloggen är den dräkt som längtan valt att klä sig i, på samma sätt som när en läkare klär sig i sin vita rock eller en präst tar på sig sin mässhake. Längtan är inte att vara läkare, utan att rädda liv, läka sår och hjälpa människor. Längtan är inte att vara präst, utan a

Det obehandlade nätta lilla träbordet står vanligtvis i hallen under en av mina tavlor. Två ljusstakar i mässing, en trevlig glasflaska med en till synes odödlig grön kvist samt en liten ikon av Maria med Jesusbarnet står alltid på bordet. Det liknar mer ett altare än det skrivbord det ursprungligen är. Numera ligger också ett vitt litet stenhjärta som en vän tagit med hem till mig från andra sidan jordklotet samt tre stenar som kan vara bärnsten plockade denna sommar i Klags

Jag sitter i stolen. Högmässans texter lyssnar jag till. Sångerna sjunger jag med i. Hon vilar inom mig. Så närvarande är hon. Den andra Marie som jag skrev om igår. Vi är en, inte två. Jag är vaken medan hon vilar. När orden blir för många och talen för långa i mässan sjunker jag ned till henne. Jag sätter mig i skräddarställning alldeles intill hennes kropp. Mina fingrar tvinnar små korkskruvar i hennes långa hår. Jag är vaken medan hon vilar. Psalmerna jag sjunger blir t

Det har gått en vecka av min hemester. Jag börjar kunna urskilja mitt eget ytliga tankepladder från de djupare reflektionerna och insikterna. Jag somnade med armarna om den andra Marie igår kväll. Som om jag låg i en livmoder tätt intill hon den andra som växer inom mig själv. När jag vaknade och sparkade av mig det tomma påslakanet for en vindpust från det öppna sovrumsfönstret över min nakna hud. Jag fylldes av en djup längtan efter närhet och ömhet. Efter en kropp att h

Så skönt det är i skuggan under parasollet. En svalkande bris sveper med jämna mellanrum över min hud. Jag gläds åt att jag snart ska kunna skörda plocksallad ur min balkonglåda och klippa dill som jag kan frysa in. Jag inledde denna dag på ett alldeles nytt sätt, efter de vanliga morgonrutinerna med kaffe, knäckebröd och daglig läsning i mina böcker. Jag tog mig till församlingen jag konfirmerade mig i för att delta i en lätt sommar-Qigong och meditation. Bortsett från ledar

– Vem är du? frågar jag henne. – Den som har räddats, svarar hon. Tänk att det som jag har undrat över i så många år, plötsligt får sitt svar denna sköna morgon. Ett enkelt svar. Nästan för enkelt, tycker jag som har grubblat så väldigt länge. Som sökt ett svar så länge. Försökt nå henne så länge. Den som har räddats. Såklart, tänker jag nu denna soliga morgon på balkongen. Såklart är hon det. Den som har räddats. Tänk att de enklaste, mest logiska och självklara svaren ofta