Jag har slagit mig ned vid datorn. Det är nästan en månad sedan jag senast bloggade. Från mitt köksfönster ser jag en kvinna som trycker fast äppelhalvor på några trädgrenar nere på gården. I de två andra nakna fruktträden hänger fågelmatare med frön. Snö täcker marken och termometern visar runt nollstrecket. SMHI har utfärdat både orange och gul vädervarning. Igår på väg hem från jobbet startade snökaoset här i Skåne. Två olyckor hann ske på den relativt korta sträcka jag fä

"Ett skrivbord ska vi ha!" Rösten i mitt inre låter som från en Disneyfilm. Kanske är det någon av mössen i Askungen eller en karaktär ur Skönheten och Odjuret som lånat ut sin röst till något inom mig. "Ett skrivbord ska vi ha!" Jag kan se framför mig hur jag bär fram det till balkongdörrarna för att få mesta möjliga dagsljus. När våren gjort entré står dörrarna öppna och fåglarnas ivriga kvittrande omger mig. Jag slår mig ned på den gamla pinnstolen jag också burit dit och

Utan någon yttre press eller förväntan uppstår i mig en naturlig rytm som allra tydligast är synlig under dagens första timmar. Jag stiger upp när jag vaknar, halv tio, dricker en kopp kaffe och tillbringar en stund med mina vänner - böckerna. När något av det jag läst har sjunkit in i mig uppstår lika naturligt en rörelse att vilja ge ut, att dela med mig av det till er andra, så jag sätter mig för att blogga. Under mina år som projektledare för bokprojekten i Heal My Voice

Tre veckor har det tagit. Tre veckor har gått sedan jag senast var på mitt arbete som husmor. Tre veckor av sjukdom, följt av tillfrisknande och sedan ledighet. Tre veckor innan jag slutligen landade i den tomhet där allting har sin början. Där jag har en möjlighet att möta Gud och emellanåt känna vår förening med hela mitt väsen. Den plats där Gud rör vid mig med en varsamhet som dearmorerar mig. Jag är ganska säker på att det hade tagit mer än tre veckor att ta mig hela v

Avund, det brottas jag ofta med. Jag tror att det egentligen handlar om tvivel på att det vilar en alldeles egen välsignelse över mitt liv. Jag är inte missunnsam. Allt gott önskar jag varje människa. Men avunden finns där, och längtan efter vad den andre har som jag saknar. Inte det ytliga, men det väsentliga. Trivsel i en relation. Trygghet i sig själv. Ödmjukhet. Vishet. Ett inre lugn. Äkta kärlek. Ett tydligt mål. Sann vänskap. Det goda sällskapet. Närhet och intimitet.

Det är inte likheten som skapar enhet, vilket många tror, utan kärleken. Jag har slagit mig ned vid köksbordet i mitt nya hem. På bordet som skänktes bort på Blocket ligger min vackra duk. Jag tror det är en damastduk i linne. En gåva från en vän vill jag minnas. Himlen ovanför de låga grannhusen är vinterblå. Solen sveper över taken. Vinden drar sig längs med husknutarna. Adventsstakarna och stjärnorna är släckta i alla fönstren. Vi närmar oss årets slut. Jag ser fåglar som

Jag har inte skrivit något på bloggen på över en månad. Men något i mig vill sitta ned en stund och utforska vägen framåt med hjälp av ord härinne. En del av mig tänker att det är helt onödigt, att jag istället "borde" sätta igång med dagens alla uppgifter jag har att göra. Men så minns jag texten av Ylva Eggehorn som jag skrev om för ett par dagar sedan i vänbrevet "Tro och tvivel i adventstid" och jag tänker på barnet som bygger snölyktor och sjunger sånger för honom . At

Det hugger till i hjärtat när jag drar isär gardinerna och ser hur två kära talgoxar sitter på fröhuset på uteplatsen i tron att de ska hitta mat. Jag känner mig som en svikare. Vem har ett fågelhus hängande utan att se till att det finns i mat i det? Hur ofta gör vi människor så, lovar mer än vi håller? Erbjuder ett hus, ett hem, ett rum, en kropp utan ett innehåll? Det är så skönt att vara ledig och att ha få ha sovit ut. Jag ställde aldrig klockan utan vaknade av mig själv

Den svarta väckarklockans analoga visare stämmer inte överens med tiden på mobilen. Under natten har vi skruvat tillbaka klockan en timme. Det hade gått mig obemärkt förbi om det inte vore för de svarta långsmala visarna. Lite så är det i den digitala tillvaro vi numera lever i. Saker bara sker utan att vi längre är delaktiga i dem. Den artificiella intelligensen har tagit över spakarna. Jag känner nog allt oftare att det sättet att leva har gått över styr. Den digitala tillv

Oktobersolen får bladverket i trädkronorna att glöda. Långsamt klär naturen om. Luften är hög. Himlen är blå. Ljungen har tagit pelargonernas plats i blomlådorna. Gröna tomater ligger på ett fat i köket. Jag är ledig från jobb idag för att istället arbeta på födelsedagsfesten i Församlingen imorgon. Alla jubilarer från 75 år och uppåt (om jag minns rätt) bjuds in till en liten fest. Själv fyller jag år nästa vecka. För 57 år sedan föddes jag. Igår fick jag en för tidig föde

"Slow down", hörde jag en viskande röst säga till mig häromdagen. "Sakta ner." Jag rör vid skärmen på min mobil och ser en liten...

Puderrosa brukar man säga, men finns det en nyans som heter puderlila? Jag sitter i soffan på uteplatsen och njuter av varje strimma sol...

Blogginläggen kommer allt mer sällan. Inte för att jag saknar ord inom mig, eller tankar och känslor. Jag tror snarare att det är min...

Egentligen borde jag sätta mig och skriva en passande text till den senaste illustrationen av Madame Ooh la la och skicka materialet till...